Hatets, diktaturens och övergreppens budskap bärs alltid av ett språk. Hatets, diktaturens och övergreppens offer har ofta lärt sig samma språk hemma och i skolan, men använder det för bättre syften.
Språket och den kultur och det folk som använder språket är inte detsamma som de otäckaste politiska budskapen på det språket.
Kan man inte hålla isär detta är det risk att de förtryckta och de fördrivna misstänkliggörs för förtryckarnas ogärningar.
För inte så väldigt länge sedan talade förtrycket och massmördandet tyska, ryska och italienska. En bombasm från Rom, skrev Erik Axel Karlfeldt med avsmak mot diktatorn Mussolinis tal i den italienska stats- radion.
"Någonting ohyggligt att höra", … som ett "vrål ur skogen, urtidsvilt, brännande", …" de okontrollerade passionernas hesa skrik". Så skrev konstdocenten och författaren Hans Ruin 1933 i den liberala tidskriften Nya Argus i Helsingfors, efter att ha hört Adolf Hitlers skrik och skrän i den tyska radion.
Det som Hans Ruin, senare verksam i Lund och en känd röst i Sveriges Radio, satte på pränt hörde många andra sedan.
Diktatorns tyska var förebud om krig och folkmord.
Men det språk Hitler talade, och missbrukade så grovt, var också Goethes kulturspråk.
I dag är det på tyska språket som den nuvarande presidenten, förkunnaren av demokratins värden, pastorn i presidentämbetet, Joachim Gauck gör sig förstådd.
Det var ju inte så att Hitlers politiska rörelse saknade förklaringar i Tysklands och Österrikes sämsta sidor. Den var ett resultat av tysk extremism, en del slag av tysk filosofi och ett tyskt uppror mot de mest grundläggande av mänskliga värden.
Men det var bara en del av det tyska, som med propaganda och rättslöshet lyckades för en tid tysta och undertrycka det övriga.
Kurt Tucholsky, död i landsflykt och begravd i Mariefred, som gett namn åt svenska PEN-klubbens Tucholskypris, skrev också på tyska.
Förtrycket har sedan bytt språk: Spanska under latinamerikanska militärjuntors framfart, liksom under Franco.
Serbokratiska med Milosevic och Karadzic.
Nu inte sällan farsi eller arabiska.
Men de språken talar också många av dem som hotelser, hat och våld riktas mot.
Det som händer i några länder har många likheter med den fascistiska blodiga revolten mot det öppna samhället för 70 år sedan. De som förföljs, fängslas och drivs i landsflykt talar samma språk, men blir fredlösa eller diskriminerade på grund av sina politiska värderingar, sin religiösa tro eller sin tillhörighet till någon folkgrupp.
Sådana som vill misstänkliggöra blandar då ihop förtryckare med offer, och använder motviljan mot de förra för att angripa de senare.
Men det fanns ett annat Tyskland är det Hitler för en tid skapade.
Iranier i väst är på motsvarande sätt nästan alltid motståndare till den diktaturideologi som för några få årtionden sedan dök upp och sedan tilltvingade sig makten över både stat och religion i Iran.
I länder där arabiska är språket finns människor som talar arabiska och som är motståndare till det förtryck och de våldsläror som regimer eller diktaturideologer propagerar för på arabiska.
Ryssar i allmänhet är inte representanter för Stalins kommunism, eller för Putins nya härskargrupp av säkerhetstjänst och ekonomiska roffare.