I helgen avslutas Almedalsveckan med tal av Centerpartiets respektive Socialdemokraternas ledare. Som vanligt har veckan höjt den politiska temperaturen.
Årets upplaga av Almedalsveckan har än en gång satt rekord. Antalet arrangemang från i söndags till nu på söndag har varit fler än 2 200, vilket är en ökning med drygt 400 från förra året. Men mediernas fokus ligger nästan helt och hållet på vad de politiska partierna gör.
Det är nu inte så märkligt. Traditionen med politiska tal grundades av den dåvarande utbildningsministern Olof Palme som 1968 talade från ett lastbilsflak vid Kruttornet i Almedalen. Från och med 1981 talar alla partiledare där. Enda undantaget var 1986, året då Olof Palme mördades, när endast Miljöpartiet och dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna var på plats.
Det som har skapat spänning i år är en kombination av att det är drygt ett år kvar till valet och att regeringsalliansens partier ligger klart under oppositionen i opinionsmätningarna. Men detta säger absolut ingenting om hur det kommer att gå i riksdagsvalet nästa år.
Den reella valrörelsen drar inte igång på allvar förrän i samband med nästa års Almedalsvecka – ja, knappast ens då. För därefter ska partiledarna och partifolket ta semester så att de orkar med den av allt att döma tuffa slutspurten av valrörelsen.
Under det kommande året hinner väldigt mycket hända som kommer att påverka väljarna. Opinionen kommer att svänga än hit, än dit. Ändå är det mycket som talar för att dagens stora frågor – arbetslöshet, vård, skola och omsorg – blir de som dominerar debatten. Även ekonomin, som alltid i grunden är avgörande för vilka utfästelser som politikerna kan göra, blir en valfråga.
Regeringsalliansen sitter inför valåret i en bättre sits än oppositionen. Åtminstone i ett avseende – regeringen presenterar i höst en budget som ska göra så många väljare som möjligt välvilliga till de fyra partierna. Enhetliga och kraftigt sänkta avgifter till arbetslöshetskassorna, som statsministern utlovade i sitt tal nu i veckan, är ett exempel på det.
De differentierade avgifterna till a-kassorna har, alltsedan alliansregeringen införde dem, väckt mycket kritik. Resultatet har inte heller blivit det eftersträvansvärda, nämligen att löneökningarna skulle bli återhållsamma så att fler jobb kunde behållas respektive skapas. Att göra dem enhetliga betyder ett par tusenlappar mer för dem som tillhör de dyraste kassorna. Anställda inom hotell och restaurang tjänar cirka 3 000 kronor på det löftet.
Kanske kan ett sådant utspel ses som en kompensation för det sedan länge utlovade femte jobbskatteavdraget som nog blir för dyrt. Särskilt om det också finns planer på att minska skatten en smula för det stora pensionärskollektivet.
Det finns inte mycket som motsäger spådomen att de så kallade plånboksfrågorna kommer att fortsätta spela en viktig roll när valrörelsen nästa år drar igång på allvar. Eventuellt kan nya hål i välfärdstäcket också behöva lappas. Men det återstår att se.