Det är luddigt där det bör vara tydligt, det är tvärsäkert där det bör vara ödmjukt.
Ända sedan Martin Valfridsson fick sitt uppdrag av regeringen har den varit en referenspunkt för debatten i landet. Utredningen skulle klargöra vilken vård och vilket bistånd som kommuner och landsting bör och får ge till tiggare från EU-länder.
Den kommun- och landstingspolitiker som läser rapporten blir dock inte ett dugg klokare än vad hen var förra veckan. Så här lyder en av Valfridssons nyckelslutsatser: "Samordnaren delar Socialstyrelsens uppfattning att vård kan ges i enstaka fall även till utsatta EU-medborgare. Det vore dock värdefullt med ökad enhetlighet i landstingens bedömningar."
Detta är alltså slutsatsen från en ett år lång utredning, att det vore önskvärt om utsatta EU-medborgare erbjöds vård av samma omfattning oavsett vilket landsting de vände sig till. Hur ska då denna enhetlighet uppnås? "Bland annat Sveriges Kommuner och Landsting har ett nätverk. Jag hoppas att man kan använda det nätverket för att få mer av enhetlighet", sa Valfridsson på måndagens pressträff.
"Nätverk." "Hoppas."
Kommunernas bistånd då? "Samordnaren bedömer att de boenden för utsatta EU-medborgare som kommuner har lagstöd för att anvisa är kort akutboende efter en individuell prövning av behovet av nödbistånd."
Inte heller det är något nytt. SKL har konstaterat samma sak vid flera tillfällen. Frågan är gränsdragningen. Vad är kort? Vad är akut? Hur ska sedan den individuella prövningen tillämpas för människor som har svårt att hävda sina rättigheter gentemot myndigheter?
Eller konkret: Polisen avvecklar en olaglig bosättning, kanske mitt i kalla vintern. Vart ska de som avhyses anvisas av kommunen? Valfridsson pratar runt men har inga tydliga svar. Det närmaste han kommer är att hänvisa till en dom i förvaltningsdomstolen i Linköping, som sagt att en överenskommelse om ett natthärbärge mellan Linköpings kommun och Stadsmissionen är laglig.
Och så uppmanar Valfridsson att inte ge pengar till tiggare. Den åsikten hade samordnaren långt innan han var klar med utredningen. Han framförde den tillsammans med Åsa Regnér (S), statsrådet som gav honom uppdraget, en debattartikel i Dagens Nyheter i september. När han så resonerar sig fram till samma ståndpunkt i utredningen citerar han bland annat denna artikel, alltså sig själv och Regnér.
Resonemanget går ut på att det är bättre att ge pengar till biståndsorganisationer än direkt i tiggarmuggen, för att inte uppmuntra tiggeri och för att skapa långsiktig förändring i tiggarnas hemländer.
Det är en egendomlig slutsats. Den ena insatsen borde väl inte utesluta den andra. Biståndsorganisationer gör många gånger ett viktigt arbete. Men det gör även pengar som ges direkt till tiggarna. Dessa medel bekostar boende, skolgång, sjukvård (även om mycket också går till resa, skulder och så vidare). Att så är fallet förnekas inte ens av Valfridsson. Nog är det insatser för långsiktig förändring och en väg ut ur fattigdom.
Nej, denna rapport är oanvändbar i offentligt policyarbete. Medborgarna kan i sin tur med gott samvete fortsätta lägga pengar i tiggarmuggen.