Förlusten för stat och skattebetalare är stor. En femtedel av hela det egna kapitalet i Vattenfall, ungefär 30 miljarder på ett bräde, är den senaste nedskrivningen, som nu framtvingats.
Beslutet att dela Vattenfall, så att det som finns på kontinenten samlas i ett bolag, och det som finns i Norden i ett annat, är ett riktigt steg som borde tagits tidigare.
Det är uppenbarligen en förberedelse för att försöka ta sig loss ur de väldiga och fullständigt missriktade satsningar som gjordes först i tysk kolkraft och sedan i ett holländskt bolag som framför allt eldar fossilgas.
Det går inte att sälja alla dessa kolpannor en och en, även om en enstaka sådan försäljning nyligen gjordes av det koleldade verk Vattenfall under några år ägt i Köpenhamn.
Det finns ännu en delning av Vattenfall som borde göras. Distributionsnätet bör inte ägas av företag som är tunga aktörer i att leverera elström. Detta kan man ta itu med när uppstädningen efter den förra företagsledningen är gjord.
Det är inte bara den stora nedskrivningen av tillgångar med 30 miljarder som är avslöjande i Vattenfalls delårsrapport som kom i går.
Redovisningen av varifrån elströmmen som Vattenfall säljer kommer är minst lika anmärkningsvärd. Senaste kvartalet kom hela 49 procent av all ström i Vattenfall från eldning av fossila bränslen – brunkol (som i Jänschwaldeverket på bilden ovan), stenkol och naturgas.
Det är ingen nyhet på något sätt att Vattenfalls försök att profilera sig som ett grönt företag, inriktat på vindkraft och andra alternativa energikällor, har varit en falsk marknadsföring, gentemot inte bara konsumenter utan också väljare och regeringar. Realiteten är att summan av vindkraftsatsningarna, som i och för sig är många, samt biobränslena i svenska och andra kraftvärmeverk samt avfallseldning, bara utgör tre procent av Vattenfalls strömleveranser.
Det enda som är både klimatvänligt och har betydelsefull omfattning i Vattenfall är kärnkraften och vattenkraften, med 29 respektive 19 procent av strömleveranserna. Vattenfalls stora och nu ekonomiskt så skadliga fossilberoende är ingen tillfällighet.
Det beror på den strategi som den tidigare företagsledningen tilläts driva igenom på regeringen Perssons tid, och som innebar att Vattenfall storsatsade som ägare av koleldade kraftverk, brunkolsdagbrott och annan fossil energi på kontinenten.
Vattenfall som är ett viktigt instrument för energiförsörjning och miljö i Sverige, och som måste – efter sanering och delning – behållas som ett sådant, gjordes till ett verktyg för den starkt fossilinriktade energipolitiken i Tyskland.
Detta var fel från början, och följderna har bara blivit värre och värre.
Stark företagsledning och svag ägarmakt från både Persson- och Reinfeldt- regeringarna före 2010 har ställt till med det ena felsteget efter det andra.
Efter Tysklands brunkol kom bland annat köpet av tre stora koleldade kraftvärmeverk i Danmark under Perssonregeringens sista år, och sedan det stora Nuonköpet i Holland, som orsakat bland annat hälften av den senaste jättenedskrivningen.
Andra delar är till exempel fyra miljarder i förluster på kolkraftverk i Tyskland och åtta miljarder som skrivs av efter att tradingverksamhet förvärvats.
Företagsledningen är redan utbytt. Kursen har lagts om.
Men förlusterna är faktum. Det politiska ansvaret fördelas på två regeringar, med två tyngdpunkter: När Perssonregeringen inte stoppade underkastelsen under tysk energipolitik och när man under Maud Olofssons tid som ansvarig minister inte stoppade den holländska affären.