Alliansregeringen har länge avfärda oppositionen som ett trovärdigt regeringsalternativ. Regeringen försummar inte något tillfälle att tala om för väljarna att oppositionspartierna inte kan presentera en gemensam politik.
Samtidigt visar opinionsundersökningarna att Socialdemokraterna kan komma att bli nästa års valvinnare. Under Almedalsveckan gavs den framtida regeringsfrågan stor uppmärksamhet.
Anledningen var att den socialdemokratiske ordföranden Stefan Löfven än en gång vägrade tala om med vilket eller vilka partier han ska bilda regering om han vinner valet. Det vaga beskedet satte fart på spekulationerna som förekommit under en tid.
Det har nämligen ryktats om att grupper inom både Socialdemokraterna och Folkpartiet arbetar för att partierna ska kunna bilda regering efter nästa val. Den tredje partnern skulle i det scenariot vara Miljöpartiet.
Ryktesfloran har varit omfattande. Men alla uppgifter och alla spekulationer om en framtida regering över blockgränsen kan nu avskrivas. Åtminstone till dess att valresultatet föreligger.
Det som hände under veckan var nämligen att Folkpartiledaren Jan Björklund smällde igen dörren för en sådan eventuell lösning på nästa regeringsbildning. Björklund klargjorde att Folkpartiet inte kommer att regera annat än i samarbete med de partier som i dag ingår i regeringen. De rödgröna partierna må klara sig själva vid en eventuell valseger.
Det är förstås en naturlig reaktion utifrån den strategi som alliansen dragit upp. Vilket annat besked som helst skulle kunna ruinera upplägget och i stället resultera i att bilden av en splittrad och enig allians målas upp med allt grällare färger ju närmare valet vi kommer.
Ändå förtjänar Jan Björklunds absoluta avståndstagande mot alla tankar på en regering över blockgränsen kritik.
Ingen vet i dag hur väljarna lägger sina röster nästa år. Ingen vet därmed heller vilka tänkbara alternativ som uppstår när det kommer till att bilda en regering. Mot den bakgrunden hade det varit klädsamt om Björklund visat större ödmjukhet inför väljarnas absoluta makt att ange färdriktningen för den framtida politiken.
Sakligt sett ligger partierna inte så långt ifrån varandra, trots att retoriken syftar till att ge en annan bild. Faktiskt är det så att partierna på ömse sidan av blockgränsen – bortsett från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – kanske aldrig tidigare har haft så goda förutsättningar att hitta ett fruktbart samarbete.
Nästa år är det 20 år sedan Folkpartiet och Socialdemokraterna var nära att bilda en koalitionsregering. Då var det Socialdemokraterna under ledning av Ingvar Carlsson som inte vågade ta steget. Förhoppningsvis fegar ingen ur nästa år – om valresultatet skulle bädda för en blocköverskridande regering.
I ett historiskt perspektiv har Folkpartiet skaffat sig inflytande genom att kunna komma överens med både Moderaterna och Socialdemokraterna. Den möjligheten borde partiet värna genom att vara öppen för att bryta den cementerade och förlamande blockpolitiken.