Framgångsväg lyfter – och villovägar sänker

Det finns en väg till framgång för länder – från fattigdom till välstånd, från djupa klassklyftor till öppenhet, rörlighet och social välfärd.

Ledare2014-02-18 04:00
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Receptet är ingen hemlighet, särskilt inte i Sverige. Det är den vägen det här landet för det mesta gått.

Det finns varianter på receptet, alla måste inte ha precis samma sociala system. Men vägen framåt och uppåt är handel, teknik, utbildning, öppenhet och utbyte med omvärlden – förankrat i demokrati och en andlig frihet där framsteg stimuleras och grupphat och fördomar kan vädras ut.

Det behövs också hög och fri luft i ekonomin, så att det går att sätta kapital och människor i rörelse och vara effektiv, även när det kortsiktigt gör ont på sina håll och leder till förändringar. Ju mer resurser det skapas, desto större blir möjligheterna att bygga välfärdssystem

Öppenhet mot omvärlden är nödvändig. Att ett fritt, expansivt land drar till sig människor är inte negativt. Det är tecken på frihet och tillväxtförmåga. Om de som ser alla problems rot i invandring hade rätt skulle USA vara ett nedgånget råttbo – ett Argentina på norra halvklotet.

I själva verket har USA, trots delvis svårt historiskt arv, och trots en del onödiga, självförvållade problem, blivit klotets mäktigaste nation – en av de rikaste, med en stark dragningskraft på dem som söker frihet i stället för förtryck och på dem som söker möjlighet att skapa nytt och arbeta sig upp.

Att Sverige är ett välmående land har åstadkommits med att frihet och tolerans förenats med effektivitet, exportinriktning och folkbildning. Tidvis har det funnits mer regleringar och hinder än som varit bra, men i det stora är Sverige ett frihandelsland, med given plats i ett europeiskt samarbete och i en gemenskap av demokratier.

Många länder har förstört för sig, antingen genom att vända sig bort från tolerans och öppenhet, eller genom att låta illa skötta sociala system bli för tunga och ha fel drivkrafter, så att de undergrävt först ekonomins vitalitet och sedan välfärden.

Båda de villovägarma finns att tillgå som alternativ i europeisk, och i svensk, politik. De har ställt till stor skada, som i krisekonomierna i Sydeuropa, eller i länder där hets mot medmänniskor lett till sterilt samhällsklimat eller oerhörda brott.

En av företrädarna för den ena vägen bort från framsteg, SD-ledaren Åkesson, åker runt i landet och talar inte för frihet och framsteg utan mot medmänniskor. Nyss var han i Lappland och sökte konflikt med småföretagare som lever på renskötsel. Åker han till Volvo i Eskilstuna kommer han att se det som är en av hans motsatser, internationell inriktning, teknik, verkstadsindustrins dynamik.

De två sorternas angripare mot framstegens förutsättningar kan ibland slå följe, i att motsätta sig arbetskraftsinvandring eller i att vilja ha högre skatter på arbete. Vanligen uppträder dock motståndet mot de senaste 25 årens reformpolitik utan sådan voteringsgemenskap. Ändå är en del av de som talar högst och mest om välfärd och rättvisa de som i stället motverkar det goda syftet – genom att inte inse att rätt utformade ekonomiska drivkrafter och skillnader också är viktiga för att jobb, investeringar, reallöner och starka skattebaser ska skapas och bestå.