Denna ekonomiska proposition från regeringen blir den sista som läggs fram på den här sidan valdagen.
Detta är orsaken till finansminister Borgs dubbla utspel i helgen, med lördagsintervju i radion och artikel i DN den senare påskriven även av Fredrik Reinfeldt även om det i hög grad var finansdepartementet som talade.
Huvudbudskapet var att konjunkturläget är på väg att förbättras, och att budgetpolitiken då inte kan vara stimulerande på det sätt som varit det riktiga 2013-14.
Tvärtom ska budgeten vändas från lågkonjunkturläge till överskott, och därmed finns det i höstens budget, och i den som kommer därefter, inte plats för utgiftsökningar eller skattesänkningar ifall de inte åtföljs av samtidig finansiering.
Tre av de planerade skattehöjningarna presenterades redan nu, men var alla ganska små, räknade i miljarder och de är bara en del av det som väntar.
Höjd fordonsskatt numera är en funktion av fordonets koldioxidutsläpp i normal drift samt ett mindre lyft av hälsoskatterna på tobak och alkohol, är mindre kontroversiella åtgärder, även om det kan sägas att de är onödigt försiktiga.
Av större betydelse är den ändrade tonvikten från stimulans till en mer neutral finanspolitik som leder till måttliga överskott.
Debatten om detta kan bli präglad av det taktiska spelets snäva referensramar, sådana som kallas "analyser"när de kommer från Mats Knutsson i SVT:s nyhetsprogram.
Det kommer då att tyckas att moderaterna först med ytterligare ett jobbskatteavdrag minskat utrymmet för utgiftspolitik från vänster, varefter de nu genom att kräva finansiering krona för krona ytterligare klistrar ihop S och den övriga oppositionen med de skattehöjningar som S-strategerna inte vill tala om men som kan bli enda sättet att göra åtskilligt som förespeglas eller krävs från LO och andra S-intressen.
Men det är även viktigt att inse att bakom spelet om skattehöjning och sänkning finns en nödvändig justering av finanspolitiken. Den blir i tid och i utformning beroende av hur omvärlden påverkar oss, med fortsatta osäkerheter i Europa men många andra tecken på förbättring av läget och därmed bättre utsikter för jobben.
Utrymmet för löftespolitik inför valet har i alla fall krympt. Det innebär i stället att reformpolitik och omprioriteringar borde få mycket större plats på dagordningen och även i valdebatten.
Nästan det enda som Borg hittills har ställt upp för offentligt är att ta fram pengar till Björklundska skolreformer som medför större kostnader, vilket förutom förstelärartjänsterna och en del annat är inte minst tioårig grundskola i stället för förskoleklassen.
Detta tar flera år att genomföra och stärker på sikt grundskolan, men ofrånkomligen kostar det ett miljardbelopp.
Reformbehov finns inte bara på utgiftssidan. Det Borg mindre gärna talar om är att skattereformarbetet efter sju år är på hälft.
Den stora sänkningen av marginalskatter i breda skikt är genomförd. Reform av bolagsskatt för mer investeringar och mindre skatteflykt är delvis gjord , men ett större grepp utreds ännu. En omläggning som bereder plats, pengamässigt och fördelningspolitiskt, för att göra arbete mindre straffbeskattat och skuldsättning mindre stimulerad för höginkomsttagare har inte ens försökts, utan bara blockerats.
Det är mycket som många inte vill tala om före valet, men som efter valet förblir viktigt, och som borde finnas på en reformdagordning som det blir angeläget att ta itu med.