Nicolas Sarkozy fick se sig besegrad av François Hollande i första omgången av franska presidentvalet. Mycket talar för att Hollande kommer att vinna även den andra.
Vinner han sitter han där med en ekonomisk kris som kan förvärras, och som Hollande, Sarkozy och hela Frankrike gjort för lite för att undvika.
Det är oroväckande att Hollande, i likhet med Sarkozy, saknar en genomtänkt och trovärdig linje för hur Frankrike ska sanera sina finanser, staga upp bankväsendet, förbättra produktiviteten och få ner kostnadsläget så att landets konkurrenskraft förbättras.
Hollande har, som en rad andra kandidater, undvikt de flesta av dessa allvarliga frågor eller kommit med förslag som kan motverka det som behöver göras. Däremot har Hollande haft mycket gratis för att han inte är Sarkozy.
Det är inte bara önsketänkande bland väljarna, åtskilliga har även tröttnat på att den sittande presidentens stora ord följts av en oförmåga att hålla vallöften. När han tillträdde för fem år sedan var det inte bara för att han i mycket var en motsats till föregångaren Jacques Chirac. Han kom också med löften om mer pengar i plånboken för vanligt folk, men av dem har fransmännen inte sett särskilt mycket.
Att Frankrike drabbades av finanskrisen beror till stor del på att franska väljare, franska staten och franska banker bidragit till att vålla och förvärra denna kris. Frankrike är ett skuldsatt land med hög arbetslöshet, ständiga budgetunderskott och ingrodd oförmåga att få besvärliga reformer utförda. Men trots att fler fransmän än tidigare nu troligen insett lägets allvar bar det visst emot att rösta på den ende kandidat som inte har skygglapparna på: François Bayrou, som fick drygt nio procent av rösterna.
Andra valomgången står alltså mellan Sarkozy och Hollande. Bland dem som avgör valet 6 maj finns den Nationella Frontens väljare. Marine Le Pen tog tredjeplats i söndags, med nästan 18 procent av rösterna. Frankrike har under mycket lång tid haft ganska stora väljargrupper som röstat på extrema partier på båda flyglarna, detta upprepades ännu en gång. Både främlingsfientlighet och ekonomisk missnöjespolitik har djupa rötter i Frankrike, på bredare front än i Sverige.
Sarkozy har förstås känt flåset i nacken, när Hollande blivit den som ligger bäst till för att bli president. Sarkozy flörtade oblygt med dem redan i sitt tal på valkvällen, med utläggningar om gränskontroller, kontrollerad invandring, brottsbekämpning och kärleken till Frankrike.
Sarkozy är en man med minst två ansikten och är ibland ganska falsk. När han tillträdde som president valde han först an annan väg, bland annat med en sympatisk utrikesminister, Bernard Kouchner, hämtad från Läkare utan gränser och med socialdemokratiska och liberala värderingar. Av denna tidigare Sarkozylinje är nu inte mycket kvar.
Frankrike är ett stort och viktigt land. Går dess ekonomi i diket, och de sämre sidorna i fransk politik tar överhanden, kan det få allvarliga följder inom hela EU. Den sits landet nu är i visar även hur illa det är att bara proteströsta i val.