För inte ens en månad sedan kidnappades tre israeliska ungdomar. De återfanns senare döda. Mördade av okända gärningsmän som troligtvis har sin hemvist inom den terroristklassade organisationen Hamas.
Dådet fördömdes och Israel hotade med hämndaktioner, vilket fick Hamas att i sin tur lägga fram hot.
Så försvann en ung palestinsk pojke. Han hittades död. Obduktionen visade att han bränts levande. Det skapade våldsamma upplopp i Jerusalem.
De fyra ungdomarnas våldsamma död har nu förvandlats till våld. Bara under de senaste dagarna har Hamas, som håller till i Gaza, skickat iväg 100-tals raketer mot olika mål i Israel. Den israeliska regeringen är svaret inte skyldigt. En israelisk general bekräftar att landet har attackerat över 400 mål de senaste dagarna. Minst 28 personer har dött i dessa anfall och mer än 150 har skadats.
I tisdags stod det också klart att den israeliska regeringen kan kalla in 40 000 soldater till tjänstgöring. En markoffensiv in i Gaza är alls inte utesluten.
Den oerhört snabba upptrappningen av våldet visar dessvärre med starkt eftertryck på den spänning som finns i området. Även om situationen från tid till annan kan uppfattas som lugn och nästan normal, kan hatet och våldet plötsligt välla fram.
Den tändande gnistan kan vara nästan vad som helst och behöver inte vara fyra mord på oskyldiga och slumpmässigt utvalda ungdomar.
Efter decennier av självmordsattacker och strider, ockupation av och bygganden av bosättningar på Västbanken, murbygge samt isolering av Gaza kan frågan ställas om någon av parterna egentligen vill ha fred.
Jodå, det talas gärna om fred och så sent som i tisdags, samtidigt som raketer sköts från Gaza mot Israel och Israel svarade med flygattacker mot Gaza, inleddes Israels fredskonferens där ett av ämnena under första dagen var frågeställningen Hur kommer vi närmare freden?
Fredskonferensen hade fått många återbud, vilket förstås var väntat. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas var visserligen där helt pliktskyldigast, men den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat uteblev. Konferensen var tänkt som ett steg på den till synes oändliga vägen till fred, men den kommer inte att resultera i någonting.
Försöken att mäkla fred får dock aldrig upphöra. Våld och krig är aldrig lösningen, vilket årtiondens erfarenhet har visat. Erfarenheter som ingen på någondera sidan har tagit någon lärdom av.
Fortfarande gäller emellertid de grundläggande villkoren som skulle göra en fred möjlig. Och då en fred som bygger på den så kallade tvåstatslösningen. Ett första steg måste vara att Israel omedelbart upphör med att bygga bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Israels bosättningspolitik strider mot FN-resolutioner, som Israel ostraffat bryter mot. Det steget måste tas parallellt med att Hamas och andra palestinska grupper erkänner Israels rätt att existera.
För att nå dit krävs samtal och förhandlingar och aktivt bistånd från den så kallade kvartetten – USA, Ryssland, EU och FN. Men resultat av fredstrevarna lär tyvärr dröja länge än.