Gustav III:s kungadiktatur sopade bort ordets frihet som riksdagen infört 1766. Riksdagen återupprättade tryckfrihet och offentlighetsprincip 1809. Det var också riksdagen som satte stopp för Oscar I:s kungliga regeringsmakts försök att avskaffa Tryckfrihetsförordningen som grundlag.
Det mönstret går igen, in i nutid. Riksdagen har infört, återupprättat, utvidgat och försvarat det svenska skyddet för det fria ordet. Ämbetsmannamakten i regeringskansliet, och en del ekonomiska intressen, har ofta varit likgiltiga eller fientliga till tryckfriheten. Juristkåren är och förblir splittrad mellan det fria ordets försvarare och dess mer försåtliga fiender.
I högtidstalen i år är det – hittills – ont om påminnelser om hur Tryckfrihetsförordningen för bara några år sedan utsattes för en serie generalangrepp av juristinspirerade statliga utredningar och aktörer betalda med näringslivspengar – men att riksdagen, till sist i bred enighet, försvarade ordets frihet.
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) drev i ett grundlagsprojekt som en av huvudlinjerna att ta bort Tryckfrihetsförordningens grundlagssydd, och ha mer av sådana osäkra och i domstolar tänjbara regler som gör det fria ordets ställning markant svagare i andra europeiska länder.
Sedan filade en utredning, tillsatt av justitieminister Thomas Bodström (S) på olika sätt att ersätta Tryckfrihetsförordningen och dess detaljerade skyddsregler med ett svagare skydd. Så kom nästa utredning, nu från Beatrice Asks (M) justitiedepartement, med allvarligt riskabla direktiv att öppna luckor i grundlagsskyddet.
Detta slutade med att de parlamentariska ledamöterna förenade sig över parti- och blockgränser, slog vakt om grundlagsskyddet och körde över den jurist som satts som ordförande.
Den överlägsna hållfastheten i Sveriges skydd för tryck- och yttrandefrihet kommer av att en lång rad högst konkreta skyddsregler är grundlagsfästa, inte i allmänna ord utan i detalj.
Därmed kommer klåfingriga domstolar inte åt att ompröva tryckfrihetsskyddets hörnstenar genom att i konkreta fall väga dem mot andra privata eller statliga intressen. Ändringar i skyddsnivå görs inte av domare bakom väljarnas och riksdagens rygg, utan kräver dubbla riksdagsbeslut. En inskränkning som skulle hota något grundläggande skulle i praktiken också kräva en folkomröstning.
Att det lugnat sig efter de mer generella angreppen på Tryckfrihetsförordningen betyder inte att vaksamheten mot nya försök kan upphöra.
I många fria länder är det främsta hotet mot det fria ordet inte staten utan skadeståndsadvokater, betalda av dem som har pengar och vill slippa publicitet. De som vill få mer möjligheter till sådant i Sverige har följt fyra huvudlinjer:
o att få offentlighetsprincipen inskränkt, så att den inte längre har till uppgift att skapa öppenhet kring privat makt och ekonomiska förhållanden,
o att inskränka meddelarfrihetens källskydd för att försvåra nyhetsrapportering om brottsutredningar,
o att vidga möjligheterna att processa, för straff och skadestånd för sådant som berör enskilda men varken är förtal eller förolämpning,
o att göra hål i grundlagens "gränsskydd", så att utländsk juridik kan förfölja pressens källor, författare och debattörer inne i Sverige.
Allt detta skulle vara farligt för ljuset, och gott för mörkret.
Tryckfriheten behöver försvaras.
Inte bara vid angrepp mot helheten, utan också mot försåtliga urholkningar.