Björklund presenterade i sitt tal de tre möjliga alternativen för svensk framtida energiförsörjning i och med att kärnkraftsreaktorerna blir allt äldre. Vi kan importera en allt större del av den energi vi behöver. Sannolikt skulle en stor del av en sådan import utgöras av allt annat än grön energi.
Vi kan kraftigt skära ner på vår förbrukning, något som skulle kräva att stora delar av tillverkningsindustrin får stänga igen. Eller, det tredje alternativet: Vi underhåller och bygger ut kärnkraften. Man behöver inte älska kärnkraft för att inse att det tredje alternativet är det enda rimliga.
När det kom till skolan – Folkpartiets paradgren – lyfte Björklund fram Vänsterpartiets politik i den symboliskt laddade och viktiga frågan om betyg. V kan på sin höjd tänka sig betyg i nian, förutsatt att de inte är graderade. Det var inte så svårt för Björklund att driva hem fördelarna med Folkpartiets och regeringens skolpolitik i kontrast mot en sådan inställning.
Det fanns en lite märklig men högst medveten kravton i en del av Björklunds tal. Så här sa han: ”Liberalismens utmaning är att kommunicera att frihet och ansvar hör ihop. När vi liberaler talar om att människor har eget ansvar, att staten har rätt att förvänta sig saker av medborgarna, så tycker våra motståndare om att kalla oss för krav-liberaler”.
För det första, är det verkligen liberalismens stora utmaning i dag? Visst finns det människor som invaggats i en föreställning om att staten ska lösa alla deras problem, att försörjningsansvaret i första hand är statens och att ansvaret för personliga misslyckanden alltid är någon annans. Men för det mesta utgår ju politiken och den politiska retoriken från att de allra flesta människor vill göra rätt för sig, vill och kan ta ansvar för sina livsval om de bara har förutsättningarna.
För det andra handlar det personliga ansvar som Björklund påtalade inte främst om skyldigheter mot staten. Människors ansvar att försörja sig, att anstränga sig i skolan, eller att lära sig svenska för att integreras i det svenska samhället – som Björklund exemplifierade med – är avgörande för individens framgång och samhällets utveckling. Men därifrån till att tala om skyldigheter gentemot staten är steget ganska långt och inte alls självklart.
Kravretoriken gör sig bra i ett politiskt tal. Det är lätt att ta till sig begreppsparet frihet-ansvar. Men var hittar Björklund de människor som inte känner till och själva erfarit att personlig framgång är avhängig de egna prestationerna?