De satsningar som presenterades visade sig till stor del motsvaras av att andra pengar drogs in.
Propositionen som ska ge landstingen möjlighet att ta bort vårdvalet i primärvården är det lite mer substans i. Därmed är det inte sagt att de verkliga effekterna blir så omfattande. Att göra upp med V ger ju ingen garanti för att få en lagändring genom riksdagen, utan det blir beroende av vad som händer i SD-tombolan.
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S), som befordrades direkt från SSU, har väl inte ogillat propositionens grundtanke, även om man kan förmoda att han otrivs en del med hur snabbt hoprafsad den blev när uppgörelsen med Sjöstedt snabbt skulle följas upp.
Men även om propositionen skulle gå igenom kan det bli åtskilliga landsting där den inte får direkta följder. Där det inte är rent vänsterstyre kommer det att passa illa ihop med samregerandet att göra slut på vårdvalet i primärvården. Att utveckla ersättningssystemet och justera kraven på prestationer kommer att ligga närmare till hands, det verkar ju dessutom direkt på de svagheter man kan ha sett i respektive region.
Även med det röd-rödaste styre kan landstingsledningar dra sig för följderna av att ta kål på de flesta av de fristående vårdcentralerna. Den privata delen av primärvården blir i så fall, i likhet med landstingets mottagningar, bättre skyddad mot eventuell nytillkommande konkurrens. Nyttan med det är ju minst sagt tveksam.
Propositionen bör hur som helst räknas till regeringens felsteg. Skulle den förolyckas bör det för Socialdemokraterna och än mer för MP ses som en förarglighet i marginalen, och ingen kabinettsfråga, inte heller för statsrådet Wikström.
Det finns alldeles riktiga styrnings- och effektivitetsproblem i primärvåden, och vårdvalet har bara delvis förbättrat situationen, men särskilt i Stockholms län dragit med sig en del nya felprioriteringar. Valfriheten mellan vårdcentraler med olika huvudmän, och etableringsfriheten, är ju inte de enda syftena med ett skifte från den gamla områdesindelade primärvården med alla dess svagheter.
Primärvården behöver stärkas ännu mer, göra större insatser för att minska belastningen på specialistkliniker, akutmottagningar och sjukhus samt göra mer för att förebygga, minska alkohol- och annat missbruk och förbättra folkhälsan. Alla dessa syften med ett starkt husläkarsystem har inte fullföljts, men de kan bättre uppnås framlänges – genom bättre styrning med både de ekonomiska ersättningarna och med andra delar av landstingens regelböcker.
Att gå baklänges, och bryta upp ordningen med likvärdiga ersättningssystem och regelverk, för att i stället använda Lagen om offentlig upphandling eller ren landstingsdrift skulle inte lösa de uppgifter som återstår. Det kan snarare väntas försvåra en utveckling av primärvården i rätt riktning. Alla dessa frågor skymtar knappt i Gabriel Wikströms proposition, som han av politisk tidspress mer eller mindre tvingats slarva med. Propositionen är ännu ytligare än den riksrevisionsrapport som behandlades i ledaren i förrgår och som inte bevisar det som den sägs visa.
Det är bättre att landstingen lär av varandra och att de som behöver göra om tar efter dem som gjort mer rätt. Gabriel Wikström behöver inte försöka lösa allt detta med lagstiftning.