En ömsesidig diplomatutvisning, en artikel på DN Debatt och ett fränt ambassadsvar. De senaste dagarnas händelser har stimulerat en ny omgång diskussioner i Sverige om försämrade svensk-ryska relationer. När sådant inträffar gäller det för svenska aktörer att behålla fokus, skilja viktigt från mindre viktigt och inte spela Moskvas spel.
Utvisningen av den svenske diplomaten, som avslöjades av SVT i måndags, var ett ryskt svar på en tidigare svensk utvisning av en rysk ambassadtjänsteman. Sverige anser att denna person har brutit mot de diplomatiska spelreglerna. Med största sannolikhet betyder det att tjänstemannen bedrev underrättelseverksamhet.
Att sådant förekommer är väl känt. I våras berättade Säpo att en tredjedel av de ryska diplomaterna i Stockholm är underrättelseofficerare. Dessa samlar in uppgifter om svenskt försvar, inrikes- och utrikespolitik, politiska flyktingar i Sverige och annat av det slaget. Det görs med såväl lagliga som olagliga metoder, under skydd av diplomatisk immunitet. När vissa gränser överträds, och det kommer till Säpos kännedom, meddelas svenska regeringen, diplomaten förklaras som icke önskvärd i Sverige och får lämna landet. I regel följs det sedan av en utvisning av en svensk diplomat från Ryssland.
Intensiteten i det ryska spioneriet, liksom den svenska vaksamheten, är förstås särskilt hög för närvarande, på grund av den allmänt höga konfliktnivån mellan Ryssland och väst. Men den här typen av utvisningar av diplomater hör till spelets regler, regleras i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser och förekom även på 1990-talet, före Putins tid.
Det händer också att länder som har goda relationer utvisar varandras diplomater av samma skäl. De allra flesta stater bedriver underrättelsearbete. Utvisningarna är därför inget anmärkningsvärt i sig.
Inte heller bör man fästa särskilt stor vikt vid den text som Rysslands ambassad publicerade på sin Facebooksida i måndags. Inlägget är ett svar på utrikesminister Margot Wallströms (S) artikel på DN Debatt i lördags. Wallström gjorde sitt inspel med anledning 40-årsdatumet av Helsingforsaktens undertecknande och uppmanade Ryssland att, i enlighet med det dokumentet, respektera Ukrainas suveränitet. Det var som upplagt för ett hårt svar från den ryska ambassaden.
Det viktiga är i stället Wallströms artikel, av flera skäl: Utrikesministern påminde alla inom och utom Sverige att detta är en viktig fråga i svensk utrikespolitik. Hon lyfte fram Ukrainas kontroll över de östra delarna av landet som det övergripande syftet med Minskavtalet.
Och framför allt, Wallström gjorde ett slut på den ryska ockupationen av Krim till ett centralt krav från Sverige och EU. Upprepning av det budskapet är viktigt i ett läge där en och annan ledare i väst önskar kunna förhandla bort Krim för att få fred i östra Ukraina. En sådan uppgörelse skulle visa att aggression lönar sig och skulle uppmuntra mer av sådant från Moskva.
Sverige viker inte undan och påminner omvärlden om det helt på eget initiativ. Det är det som är nyheten i bruset.
Rysslands Stockholmsambassad vill däremot att vi ska diskutera dess yvigheter på Facebook, rynka pannor över svensk-ryska relationer i största allmänhet och någonstans i diskussionen åtminstone snudda vid tanken att det inte är ens fel när två träter. Gå inte på det.