Ledare: Ge inte vika – yttrandefriheten måste värnas

Vad får man göra i yttrandefrihetens namn och var ska dess gränser gå? Frågan är en vattendelare i såväl den svenska som internationella debatten. 

Efter vårens koranbränningar har krav höjts mot att de ska förbjudas. Protester som utomlands bland annat lett till stormningen av den svenska ambassaden i Bagdad.

Under onsdagen meddelade Säpo att Sveriges säkerhetsläge har försämrats. Terrorhotnivån ligger dock kvar på en trea på den femgradiga skalan. Under torsdagen sammanträdde utrikesutskottet. Under mötet diskuterades bland attacken mot den svenska ambassaden i Irak med utrikesminister Tobias Billström (M) och säkerhetspolischefen Charlotte von Essen.

Dagens protester har många likheter med de internationella protesterna 2007 mot konstnären Lars Vilks rondellhundsteckningar som uppkom efter de publicerats i svensk press. 

Den gången vek sig inte det svenska samhället. Några inskränkningar i den svenska yttrandefriheten skedde inte. 

Inte heller denna gång kan de som protesterar räkna med någon större framgång. Därmed inte sagt att det inte blir några konsekvenser. Det prövas exempelvis just nu rättsligt om vissa av koranbränningarna kan röra sig om hets mot folkgrupp. 

Både yttrandefriheten och religionsfriheten är grundmurade och grundlagsskyddade rättigheter, även om viss utövning av dem går att inskränka. Men när yttrandefriheten ifrågasatts genom åren har det snarare lett till att den stärks, som professorn i civilrätt Mårten Schultz, nyligen konstaterade i SvD (23/7). Det är inte uteslutet att det även sker denna gång.

Professorn i statsvetenskap Sten Widmaln varnar i en debattartikel i SvD (25/7) för konsekvenserna av att göra eftergifter för krav från utländska teokratier och ändra svenska lagar, eftersom kraven inte skulle stanna vid koranbränningar. 

Flera andra sakkunniga, bland annat EK:s tidigare ledarskribent Aron Lund (UNT 21/7), pekar också på att kritiken mot Sverige används av enskilda politiker och partier i andra länder för att vinna inrikespolitiska poänger.

Stormningen av ambassaden i Bagdad leddes exempelvis av anhängare till den shiamuslimska politikern Moqtada al-Sadr. En person som i nuläget har allt att vinna på att på hemmaplan bevisa sin renlärighet, genom att gå till attack för att "försvara" religionen. Hans ställningstagande ledde i sin tur till en inhemsk kapplöpning bland hans politiska rivaler ända upp på regeringsnivå. Det ledde i sin tur att andra länder hakade på. Som Aron Lund konstaterar: "Har Irak satt ner foten kan väl inte saudier, iranier och qatarier låta det koranbrännande hednafolket i norr slippa undan?"

Men dessa länder är inte de enda som vinner på att ryktesspridningen om Sverige får vingar. Under en presskonferens på onsdagen konstaterade ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M), att Sverige för närvarande utsätts för en omfattande påverkanskampanj, som dels pekar ut Sverige som ett islamofobiskt land, dels avser att skada svenska intressen utomlands. Kampanjen understöds av stater, här nämns särskilt Ryssland, och andra "statsliknande aktörer". Svenskar uppmanas därför att vara vaksamma och inte sprida rykten i onödan. 

Det är viktigt att komma ihåg att de som protesterar mest högljutt och hotar med våld inte på något sätt är representativa för alla muslimer. Många ogillar skarpt koranbränningarna, men väljer att protestera med ord och förklaringar. Andra ställer sig bakom och sympatiserar med individers val att bränna religiösa skrifter. Att föra dialog med olika företrädare för muslimska samfund och organisationer är därför en god idé. Inte minst kan företrädarna bidra till att minska ryktesspridningen genom att ge en mer nyanserad bild av Sverige i omvärlden. 

Det är inget lätt läge som den svenska regeringen befinner sig i just nu. Det finns ingen, för att citera utrikesminister Tobias Billström (M), ”quick fix”. Men det är när det blåser som kallast som det är viktigast att stå fast vid sina grundmurade principer. De som utgör fundamentet för vår demokrati. 

Viker vi oss nu öppnar vi den dörr som Sten Widmalm varnar för i sin debattartikel: att vi behöver ändra fler lagar och skapa undantag även i andra frågor. Ska det exempelvis införas särskilda lagregler om att det ska vara svårare för den svenska socialtjänsten att omhänderta barn i muslimska familjer än i andra? Detta som ett sätt att kväsa den pågående desinformationskampanjen att svensk socialtjänst tillåts kidnappa muslimska barn. En kampanj som vid sidan av koranbränningarna piskat upp kritiken mot Sverige.

Det är inte vägen framåt.