Ränderna går aldrig ur. Och är de inte röda så är de i alla fall rosa. Feministiskt initiativ, Fi, är ordentligt i ropet och har fått en positiv massmedial uppmärksamhet som partiet knappast förtjänar.
Att så är fallet beror på att en av partiets talespersoner heter Gudrun Schyman. Jo, det finns två till – Stina Svensson och Sissela Nordling Blanco. Men vilka har hört, sett eller läst något om dem?
Feministiskt initiativ är med andra ord i praktiken Gudrun Schyman. Annorlunda upplägg på valrörelsen inför EU-valet med rosa stolar utplacerade i städers centrum och Schymans så kallade "home parties" har skapat nyfikenhet – och rubriker.
Det ska sägas att Gudrun Schyman genom sin politiska karriär i Vänsterpartiet och då inte minst som partiordförande alltid talat om kvinnornas tillkortakommanden i samhället. Vänsterpartiet blev feministiskt under hennes ledning – en viktig insats.
Sedan hon tvingats bort som partiledare 2004 satt hon kvar som politisk vilde i riksdagen mandatperioden ut. Under den tiden lät hon sig engageras av det då nybildade partiet Fi och hon var dess talesperson fram till 2011, då hon inte ville vara talesperson längre. Förra året blev hon åter vald till talesperson och nu har hon fått vittring på riksdagen igen.
I Ipsos mätning av opinionen fick Fi 2,3 procent och i Sifos senaste opinionsmätning inför Europaparlamentsvalet fick partiet 3,2 procent. Det tycks som om allt fler väljare attraheras av det feministiska budskap som Gudrun Schyman predikar.
Så vilken politik står Fi för? Ja, det är faktiskt svårt att hitta konkreta och handfasta förslag i partiprogrammet, som är ordrikt och luddigt. Ideologiskt tippar det långt åt vänster och det råder ingen tvekan om varifrån partiet hade tänkt hämta sina väljare.
Men i sak är det tunt. I den så viktiga ekonomiska politiken ger Fi inga svar. På en fråga i SVT om hur Fi tänker sig finansiera omställningen av samhället, svarade talespersonen Schyman att det finns gott om tid att arbeta fram ett förslag före valet.
Gudrun Schyman har länge ansetts vara en god retoriker som kan tala fängslande till sina åhörare. Men det skulle sannerligen inte skada om de som nu lyssnar på henne och tjusas av hennes formuleringskonst, också lyssnade på vad hon faktiskt säger, och inte säger.
En ökad jämställdhet i samhället gagnar alla. Om detta råder inte något tvivel. Utifrån detta är det sannerligen inte fel att feministiska frågor får ökat utrymme i den politiska debatten. Helt säkert kan dagens fokus på Fi få andra partier att lyfta jämställdhetsfrågorna.
Men politiken för ett mer jämställt samhälle kan inte reduceras till genusteori och intersektionell analys – hur viktigt allt detta än är. Det handlar även om att utforma ekonomiska drivkrafter för jobb och helst på heltid, om att få fram skattemedel till förskolor och äldreomsorg vilket minskar familjernas, och i huvudsak kvinnornas, oavlönade arbete och förbättrar arbetsvillkoren i den kvinnodominerade offentliga sektorn.
Jämställdheten är inte frikopplad från ekonomisk politik och andra sakområden. Den politiker som är uppriktigt intresserad av kvinnors makt bör därför ge klara besked i dessa frågor.