På lördag gifter sig Carl Philip Bernadotte, även känd som prins Carl Philip, med Sofia Hellqvist i Slottskyrkan i Stockholm. Notan för bröllopet, erfar Aftonbladet, väntas bli ungefär i samma storleksordning som när prinsessan Madeleine gifte sig, det vill säga cirka sex miljoner kronor. Den privata delen av festen bekostas av kungen, resten faller på staten.
Svensk public service, SVT, satsar naturligtvis stort på att bevaka och sända från bröllopet. Det svenska folket finansierar på detta sätt ännu ett PR-evenemang för ett i grunden förlegat system.
Det genuint ojämlika i sådant som ärvda ämbeten, apanage och kungens åtalsimmunitet har debatterats mycket. Otaliga spaltmillimetrar har skrivits om hur privilegier som dessa går på tvärs med tanken om ett samhälle där individer kommer till världen som likvärdiga – med samma rättigheter och skyldigheter.
Men det går även att vända på perspektivet och se till de förlorade friheter som det innebär att födas in i den svenska kungafamiljen. Ett bra exempel för att illustrera just detta är ett kungligt bröllop/äktenskap.
En kunglighet får inte fritt välja sin partner. Enligt den grundlag som successionsordningen utgör krävs samtycke från såväl regeringen som kungen för att få gifta sig, annars förloras rätten till tronen. Patriarkalt är bara förnamnet.
Religionsfrihet existerar inte för de svenska kungabarnen, eller deras barn – om de vill behålla sin plats i tronföljden. Den kungliga familjen måste nämligen bekänna sig till den evangeliska lutherska läran. Att avsäga platsen i tronföljden skulle betraktas som stor skandal.
Därtill har en kunglighet som gifter sig inte mycket att säga till om vad gäller det egna bröllopet. De som byter ringar har inte kontroll över vare sig gästlistan eller den offentliga bevakningen av evenemanget. I det närmaste kan ett kungligt bröllop betraktas som ytterligare ett i raden av offentliga uppdrag och obligatoriska jippon.
Det är en märklighet att denna parallella, föråldrade och odemokratiska ordning fortfarande gäller i ett Sverige som annars så ofta förknippas med en utpräglad jämlikhetssträvan. I inga andra sammanhang, utom i just de rojalistiska, skulle något liknande accepteras.
I vurmen för kungahuset och dess bevarande går många viktiga värden förlorade. Individer offras för systemet och traditionen. Rätten till självbestämmande begränsas. Tanken om lika rättigheter och skyldigheter åsidosätts helt.
Långsiktigt är det enda riktiga att avskaffa monarkin och på så vis frigöra sig från den individföraktande struktur som kungahuset och regelverket omkring det utgör.