En del missljud mot sexpartiuppgörelsen hörs visserligen både på höger- och på vänsterkanten. Inom de sex partierna förekommer de inte enbart bland moderater. Men det förefaller som om det är inom M som det finns mest av öppen kritik. Det säger dock inte att den är så stark att den får partiet att skifta kurs.
När det påstås att de fyra borgerliga partierna på något sätt gett upp sina oppositionsroller är det nämligen en förvrängd bild av överenskommelsen. Det är inte uppgörelsen för några dagar sedan som försatt alliansalternativet i det läge som gäller. Att regeringen Löfven förlorade voteringen om budgetramarna var en följd av misstag som borde ha kunnat undvikas, men det ger inte de fyra tidigare regeringspartierna någon ställning som håller att regera på.
Vid en vanlig budgetbehandling, som skulle gå till som den brukat i riksdagen, skulle partierna ha reserverat sig i finansutskottet för yrkandena sina olika budgetmotioner, och sedan efter att ha förlorat i förberedande voteringar lagt ned sina röster i slutvoteringen. Där skulle regeringens förslag ha vunnit mot Moderaternas. Eftersom det fanns en så gott som helt färdig budget utarbetad i somras så lades den fram som fyrpartimotion, och det visade sig sedan att SD gick in för att fälla alla regeringars budgetalternativ. Detta besked borde inte andra partier ha blivit så överraskade av.
Som man nu kom överens om kommer man att lägga sina förslag och reservationer i budgetprocessen så att resultatet blir som vid en vanlig budgetbehandling efter vanlig ordning i riksdagen. Det säger inte att man kommer att avstå från kritik och avstå från att visa på vad man anser vara bättre budgetinnehåll än vad regeringen föreslår. Detta gäller alltså åt båda hållen. Socialdemokraterna och MP ska uppträda på motsvarande sätt om statsministern framöver kommer från något av de fyra borgerliga partierna.
Den helt överväldigande majoriteten i riksdagen kan på så sätt undvika att utsättas för att varje budget, oavsett innehåll och oavsett statsminister, blir ett tillfälle för ett parti som valt bärsärkametoden att fälla varje regering – och orsaka en eller två årliga regeringskriser eller en serie extra val. De övriga partierna har ingen skyldighet att låta sig toppridas av en ytterlighetsriktning som går på som ett bärsärkaparti.
Däremot kommer man att behöva tänka på den situationen även i lagfrågor och annat som ligger utanför budgeten. Både regeringen och de ansvarsfulla oppositionspartierna behöver senast i utskottsbehandlingen söka de uppgörelser som man ser att det finns goda skäl för.
Vad är det då den interna moderata kritiken mot Anna Kinberg Batra och de andra går ut på? Det finns ju bara ett sätt att nu få övertaget och bilda en regering som kan klara sig kvar medan Socialdemokraterna förblir i opposition. (Och ett extraval i vinter skulle inte kunna väntas ge en så stor alliansframgång att detta skulle ändras.)
Moderater som kritiserar sin partiledning utgår, om de verkligen har tänkt igenom frågorna och inte bara gnäller, från att de skulle tillhandla sig SD-stöd genom en steg efter steg SD-vriden politik. Då måste dessa moderater välja bort alliansen. Och var ska de då ha stöd från?
En begåvat och konstruktivt bedriven opposition kan däremot påverka både regeringens vägval och valresultatet 2018. De möjligheterna har inget alliansparti avstått från.