Likaså, noterar Dagsavisen, är arbetslösheten sjunkande i Sverige, i Storbritannien och i Tyskland.
Visst. Vi har inte haft en konstlad oljeekonomi, utan successivt arbetat och reformerat oss ur flera struktur- och andra kriser.
Statistiska Centralbyråns (SCB) färska uppgifter om produktionen visar att den successiva uppgång som pågått några år fortsätter, med sådan styrka att tillväxttakten i BNP nu beräknas till 3,9 procent/år.
Det är en väldig kontrast mellan den verkliga samhällsekonomin och den politiska agitationens prat om klyftor, kollaps, tillbakagång och nedskärningar. Fyra procents tillväxt är schwung i ekonomin, och det är ingen plötslig händelse. Det har kommit bit för bit sedan Sverige bättre än många länder tog sig förbi den internationella krisen 2008-09.
Något som förenar Sverige, Storbritannien, Tyskland och USA är att man med större skicklighet och framgång redde ut de akuta ekonomiska problem som översköljde västvärlden för drygt fem år sedan. Det syns på arbetsmarknaden.
Regeringen Persson på sin tid kämpade förgäves med att få upp sysselsättningen till minst 80 procent av befolkningen 20-64 år. Men en tid före valet 2014 var det målet nått, och detta består. I oktober var nu 80,9 procent sysselsatt i dessa aktiva åldrar (80,7 säsongrensat), ett resultat man får leta ett bra tag för att hitta utomlands. Arbetslösheten har det senaste året fortsatt nedåt, nu i en i takt av en knapp procentenhet per år.
Inte bara i Sverige står bilden av en på många sätt rätt tänkt ekonomisk politik mot ett eländesältande debattklimat, särskilt på ytterkanter och från intresseorganisationer. Det är något liknande i USA. President Obama och riksbanksledningen lyckades tackla en rad problem så väl att ekonomin stabiliserades och vände uppåt snabbare och starkare än i en rad europeiska länder. Ändå är det ett måttlöst skällande och felfinnande från den republikanska oppositionen. Den kan låta som en blandning av Aftonbladet, SD-tugget och de sämsta slagen av fack- och andra särintressen.
I Sverige har ekonomiska gruppintressen – från olika kanter, även borgerliga sådana – i ett par årtionden fört oväsen mot alla regeringars sanerings-, reform- och effektiviseringspolitik. Dessa klagoorganisatörer bär ett tungt ansvar för ett samhällsklimat som är inpyrt av missnöje och misstro. Mycket debatt förs nu som om fyra procents tillväxt, sjunkande arbetslöshet och en större andel i jobb än på de flesta andra håll ändå skulle vara något slags pågående sönderfall.
I en världsekonomi med snabb teknisk förändring, nya viktiga miljökrav, och många nya länder som blir rikare, krävs reformer och omställningar för att inte sjunka. Det blir mycket som då känns osäkert och inte som förr.
Men Sverige har i själva verket lyckats bättre än de flesta med att reformera och komma igenom dess besvärliga år, och gjort det med högre realinkomster, mycket måttliga ökningar av de sociala klyftorna, bevarad social välfärd, och sanerade statsfinanser.
Den nuvarande, nästan nya regeringen, trevar ännu sig fram, delvis åt fel håll. Men vad det handlar om är dess föregångare av olika färger under dryga 25 år. Allt har de inte förmått, det finns rätt mycket mer att göra.
Men det behövs mer, inte mindre, av den politiska huvudkurs som faktiskt fört oss åt rätt håll. Däremot skulle det gå riktigt bedrövligt illa om man i ett krampaktigt bakåtsträvande skulle försöka återuppväcka 50-, 60- eller 70-talet.