Snuset är trots allt inte struntfrågan över alla struntfrågor. Snuset överträffas av att någon orkar uppröras över att Disneybolaget i USA plockat bort ett litet fåtal rutor ur det hopklipp av tecknade filmer som går i TV varje julaftons eftermiddag.
Det är Disneys film, och den har inget djupare samband med julen även om det blivit vana att spela upp den då.
Det handlar inte om att någon fått för sig att fimparna herdarna ur Lukasevangeliet.
Någon liten tanke kan man också ägna åt att det som i Flen uppfattas som plumpt men betydelselöst kan ses på annat sätt i Chicago. Scenen där en (tomte)gubbe smäller en stämpel på flickdockors trosor har alltid varit just plump, och att Disneys med tiden tyckt att den skadar varumärket är begripligt.
USA har till skillnad från Sverige byggt ett fritt land genom att övervinna trauman som slaveri och inbördeskrig. Känsligheten för var gränsen då går för hyfs, god ton och folkvett påverkas av sådant.
Det vi mycket mer behöver tala om i det här landet är att på besvärande många håll har spärrarna alldeles lossnat när det gäller just hyfs, god ton och folkvett: Vilka ord man använder om medmänniskor. Vad man skriver i Facebookuppdateringar och kommentar- spalter. Vad för slags hånfullheter eller vandrings- sagor som man sprider vidare.
Tumultet i Göteborg efter att någon via Facebook vräkt nedsättande påståenden över skolflickor handlar inte om en engångshändelse. Inte heller är det dåliga nätvettet begränsat till sådana som är kvar i tonåren.
De som ältar och ältar påståenden om sådant som inte ens hänt, eller som är en lokal småsak – och på det bygger vidare med insinuationer och påståenden som passerar rimlighetens gränser är nog ytterst sällan tonåringar.
Ofta när sådant pågår brukar det med hög ansiktsfärg och ibland med grova ord vid tangentbordet sägas att det måste vara tillåtet och inte förbjudet att säga det. Det de då rör ihop är två saker.
Det fria ordet har i Sverige ett starkt juridiskt skydd, det starkaste grundlagsskyddet i hela världen.
Skyddet är knutet till att det alltid är en person – oftast kallad utgivare – som öppet står fram och tar det rättsliga ansvaret.
Däremot finns det andra gränser, som inte kan och inte ska sättas av lagen, men däremot av en utbredd känsla för hur vi bör uppföra oss mot varandra, för hur vi vårdar samtalsklimat och mänskliga relationer.
De som mest klagar över att "man inte får" hindras ytterst sällan av lagen.
Däremot har de ofta en brist hos sig själva, en svaghet i samvete och hyfs som gör att de inte vill bry sig om god samtalston – men däremot vill slänga ord och text omkring sig utan hänsyn till vad som är sant, rimligt och bidrag till sans och måtta.
Några dagars julefrid kan nu få lägga sig över detta och annat.
När det sedan kommer till den kväll då det ges nyårslöften kan det på sina håll vara nyttigt om löftet blir att sila en del av snacket, vårda språket och tänka efter om sådant som påstås verkligen hör hemma i hyfsade politiska och andra diskussioner.
Om Disney klipper sina hopklippta julaftonsrepriser på ett lite annat sätt är det inget övervåld på kulturarvet, och ännu mindre på julens budskap.