Efter 20 år i Europeiska unionen, totalt fem val till Europaparlamentet och ett Lissabonfördrag bör några viktiga observationer göras:
Intresset för valet är på stadigt uppåtgående bland svenska väljare som blir allt kunnigare om vilka frågor Europaparlamentet har ett inflytande över. En kompetent parlamentariker från ett aldrig så litet EU-land kan uträtta mycket i ett parlament som fått ökad makt i EU-systemet. Starka kandidater kan höja ett partis valresultat högt över det som partiet kan räkna med i ett riksdagsval, medan svaga kandidater kan sänka valresultatet på motsvarande sätt. De etablerade partiernas oförmåga att entusiasmera väljarna för relevanta valfrågor öppnar för att nya partier kan glida in i parlamentet.
Självklarheter egentligen. Ändå har flera svenska partier inte dragit de rätta slutsatserna av detta. Socialdemokraterna och Moderaterna satsar konsekvent på ett B-lag i toppen på sina listor. Lika svårt har de att formulera intressanta EU-budskap utan tycks mest intresserade av att konfrontera varandra i en sorts inrikespolitisk debatt överförd till EU-nivå, kring frågor som inte alltid har relevans för Europaparlamentets arbete.
Resultaten blir därefter. I år har toppkandidaterna Marit Ulvskog (S) och än mer Gunnar Hökmark (M) varit sänken för sina partier. Båda partierna har tappat mandat. Moderaterna har gjort betydande väljarförluster. Båda partierna är likväl nöjda med ett valresultat som ligger tio procentenheter under det som de hoppas på i riksdagsvalet.
Annorlunda förhåller det sig med partier som satsar på starka namn i toppen. Marit Paulsen är Europaparlamentets i särklass mest kända svensk och drar många röster till Folkpartiet, även om det blivit färre denna gång. Miljöpartiet har bedrivit en tydlig valkampanj kring den fråga, miljön, som de svenska väljarna prioriterar högst i detta val. Isabella Lövin – som till skillnad mot sitt parti inte är någon EU-skeptiker – har också satt avtryck i Europaparlamentet, i fiskepolitiken.
I ett par avseenden måste man ge ett gott betyg det svenska politiska systemet. Det stigande valdeltagandet – 51 procent denna gång – är ett sådant. Ett annat är utrymmet för ytterkantspartier. I många europeiska länder växer sig extremistpartier på kanterna stora i Europavalen. I Sverige är det annorlunda. Junilistan red 2004 på borgerligt EU-motstånd i kölvattnet av folkomröstningen om euron. Piratpartiet lyckades fånga upp en utbredd skepsis mot övervakning på nätet 2009 medan Feministiskt Initiativ tar ett mandat på att tala om jämställdhetsfrågor och feminism. Det finns mycket att invända mot alla dessa partier – men några antidemokrater är de absolut inte. De svenska Sverigedemokraterna håller sig på samma nivå i detta val som i riksdagsmätningarna.
Det finns en demokratisk anständighet i den svenska politiken, en mognad, medvetenhet och förmåga att hålla antidemokrater på avstånd eller bortom inflytande. Det bör värnas.