Han skriver där om sin erfarenhet att det ofta blir mer genomtänkta, hållbara reformer när de kommer till i förhandlingar och kompromisser mellan flera partier. Särskilt viktiga för Socialdemokraterna är enligt Ingvar Carlsson uppgörelser med borgerliga partier, de ger mer hållfasthet över tid.
Ingvar Carlsson påpekar även det närmast självklara. Om man menar allvar med att inte överlåta ett reellt inflytande till ett ytterlighetsparti, som exempelvis SD, så behövs – i ett parlamentariskt läge som det nuvarande – någon form av samarbete över blockgränsen.
När budgeten läggs på tisdag kan raka motsatsen till Ingvar Carlssons perspektiv vara det som bestämmer huvudintrycket. Socialdemokratiska och fackliga reaktioner under oppositionstiden 2006–14 slår igenom. Men hur tänker man ta sig vidare, fram mot 2020 och längre?
Det finns hållbara skäl för en del ändringar som görs i förhållande till Reinfeldts tid. Dit hör en höjning av högsta ersättningsbeloppet i a-kasseförsäkringen. Seriös opposition gör klokt i att acceptera sådant.
Annat i regeringspolitiken är dessvärre felsteg, i några fall stora sådana. De kan ha sin förklaring i oppositionstidens dynamik eller i låsningar med rötter årtionden ner i den politiska historien. Men följderna kan bli att även det Socialdemokraterna vill uppnå undermineras. Sådana följder får skärpningarna i inkomstskattens marginaleffekter liksom effektskatten, som slår ut klimatvänlig elström som kommer att ersättas av fossileldning på andra håll i det europeiska elsystemet.
Om man i stället – i nuvarande och tidigare regeringspartier – lyssnar på Ingvar Carlssons råd, vad bör man då göra?
Jo, begränsa inte försöken att nå breda lösningar till mer särpräglade frågor som det militära försvaret. Eller flyktingpolitiken, där för övrigt Jan Björklund (FP) i går förnuftigt nog undvek en onödig konflikt med regeringen i en fråga där Kommunförbundet SKL:s reflexer annars kunnat leda riksdagspartier vilse.
I en tidigare regering kunde Bo Könberg (FP) genom oppositionsledaren Ingvar Carlssons stöd lägga grunden till den ytterst betydelsefulla pensionsreformen. Som statsminister förstod Ingvar Carlsson att låta andra S-statsråd genomföra mycket viktiga reformer av skattepolitik och äldrevård i ett samarbete över blockgränsen.
Inte minst många inom LO, och då även statsminister Löfven, borde kunna möta seriösa icke-socialistiska partier i insikten att näringslivsklimatet och Sverige som bas för internationellt konkurrenskraftig industri är av mycket stor betydelse för levnadsstandard, jobb och social välfärd. Samtidigt är utvecklingen på just det området delvis rätt oroande. Osäkerhet sprider sig om framtida investeringsvillkor.
Frågor som då borde prioriteras är en reform av företagsbeskattningen, samt en omflyttning av inkomst- och kapitalskatter för de högre inkomsttagarna. Deras arbete kan få bättre villkor, medan deras ganska stora förmåner för boendekonsumtion och ett antal omotiverade kryphål i gengäld begränsas. Till angelägna frågor hör också elförsörjningen, där klimathotet gjort kärnkraftmotståndet till en uttjänt fetisch, som all grön vänster behöver frigöra sig från.
Det är inte lätta frågor, men det är inte heller i de lätta frågorna som parlamentarismen i ett riskabelt internationellt läge behöver visa sin styrka och sin förmåga till konstruktivt samarbete. Efter budgeten kommer en tid när nya vägar behöver sökas. I höstens budgetdebatter bör dörrar öppnas och inte slås igen.