Gör man anspråk på att vara ett betydelsefullt parti kan man inte slösa bort sin dag i Almedalen på något litet läckert utspel i en smärre, ofarlig fråga. Jan Björklund gav sig i Visby i går ut i svår terräng, där det finns minfält men faktiskt också möjligheter att hitta vägar till breda samförståndslösningar.
Arbetslöshetsförsäkringen, arbetsrätten och arbetslinjen är frågor som hänger samman. Ingen av dem går riktigt att få ordning på utan att ha de andra med i bilden. De är också frågor där en del samförståndslösningar skulle vara fördelaktiga, samtidigt som de är svåra att få ihop.
Men försöka duger. Jan Björklund och statsrådet Erik Ullenhag förde i går den här debatten efter delvis nya linjer. De hade insett att den som vill att andra ska ändra sig har anledning att själv granska egna positioner och backa eller ompröva där egna ståndpunkter inte håller – eller har blivit överspelade.
Det mest uppmärksammade i går var att FP konstaterar att 2007 års ändringar i arbetslöshetsförsäkringen gett en orimlig skillnad i avgifter. Dessutom har man dämpat sin attityd något, vad gäller ingrepp med lag i LAS-reglerna om arbetsbrist, där turordningslistorna är tänkta att vara förhandlade, men med kompetens som huvudspår.
Det senare är mer diffust. Men för arbetslöshetsförsäkringen är diskussions- inviten till andra partier och organisationer så mycket tydligare:
Höjning av inkomsttaket, så att den i dag mycket stora skillnaden mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkringens tak byggs bort. En nedtrappning med tiden av ersättningsnivån med start efter kanske tre månader – att jämföra med att nedtrappningen i dag börjar senare, men bortsett från ett litet första steg sker i ett slag, direkt ner till noll.
Men också en utjämning av den i dag stora skillnaden i avgiftsnivå mellan kassor för trygga och otrygga yrken. Utjämningen vill FP helst förena med ett obligatorium, där de som känner sig säkra på sina jobb inte kan ställa sig vid sidan. Det sista är en särskilt svår sak att enas kring. Av olika skäl finns ett betydande motstånd mot en enhetlig, obligatorisk a-kassa bland såväl moderater som LO-fack, i vart fall om följden blir förstatligande av försäkringen.
Annars är FP-inspelet i Visby intressant för att det delvis verkar ligga där åtminstone flera regeringspartier och en rad organisationer samt den mest fackligt anknutna delen av Socialdemokraterna skulle kunna ha goda skäl att mötas och göra upp, om något som blir så brett förankrat att det kan bli bestående. Att detta tål att tänka på beror givetvis mycket på att IF Metall på kort tid tillsatt ordförandena i både LO och Socialdemokratiska partiet.
Hur mycket öppningar det ger, och om Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson har fått en sådan ställning att de förmår driva viktiga frågor i mål i samtal med regeringen, är än så länge en ytterst oklar sak. Det är inte säkert att det ges mer än ledtrådar när Stefan Löfven på lördag gör debut i Almedalen.
Flera av frågorna ligger i den viktiga socialförsäkringsutredningen, där man än så länge passar mycket – och inte törs närma sig varandra. Arbetsrättsfrågan hör ihop med möjligheten att få turordningsproblemen lösta i kollektivavtal, som branschvis kan ta hänsyn till det ökade behovet av flexibilitet i allt mer specialiserade yrken. Någon annan väg finns inte, lagstiftning är här ett otillräckligt redskap, därför att det är trubbigt.
Vidare pågår samtal mellan parterna och regeringen om yrkespraktik med handledning.
De är ju ett tillfälle att, kanske i kaffepausen, börja tala allvar också om annat.
i Visby i går klev Erik Ullenhag och Jan Björklund (FP) ut i svår terräng – men A-kassa, arbetsrätt och arbetslinje hänger ihop, och trots gamla blockeringar borde vissa möjligheter till samförståndslösningar finnas.
Foto: Christine Olsson, Scanpix