Skräcken för att komma för nära motståndaren. Där kan orsaken ligga när det verkligen låser sig i politiken.
Men energipolitik behöver vara långsiktig. De globala miljöhoten är inga tillfälliga fenomen, utan långvariga tunga trender. Beslut behövs de närmaste åren som får sina största verkningar om 15 – 50 år.
Energipolitik är till stor del investeringar, företag och långivare som måste våga lägga mycket stora pengar i kraftverk, ledningsnät och energisparande teknik. Politisk osäkerhet gynnar det kortsiktiga och straffar det långsiktiga.
Ur det perspektivet är energifrågan och pensionerna lika varandra – den extrema långsiktighet som behövs gör breda blocköverskridande överenskommelser önskvärda.
Vill man övervinna de politiska blockeringarna behöver man, som också skedde i pensionsfrågan, utgå från sakfrågornas läge. På båda sidorna om blocklinjen finns ett gemensamt intresse av att ange långsiktiga villkor.
Valet av Stefan Löfven till partiordförande (S) kan ha ändrat de partipolitiska förutsättningarna i hög grad. Den grundläggande åsiktsgemenskapen som länge funnits i energipolitiken mellan många socialdemokrater, folkpartister och moderater kan lättare få genomslag när en av de främsta företrädarna för denna hållning hamnat på partiledarposten.
Samtidigt är det klokt att tänka sig för. Både i alliansen och i det socialdemokratiska partiet har energifrågan genom sin historia en avsevärd sprängkraft. Den har orsakat en regeringskris och skulle kunna ställa till med en eller ett par till.
De som av tradition varit negativa till kärnkraft behöver få ut annat som är viktigt för dem, om det ska uppstå ett brett samförstånd kring att bygga nya kärnkraftverk och därmed klara att avlösa de nuvarande reaktorerna när dessa tjänar ut. Att det dessutom ska satsas åtskilligt på andra slags klimatvänliga energikällor är knappast tillräckligt för att övervinna de politiska hindren. De satsningarna pågår ju redan och är en viktig del i alliansregeringens interna kompromiss förra mandatperioden.
För att helheten ska bli ”grön” nog för att få förståelse även bland många som varit motståndare till de nuvarande reaktorerna, behöver man nog vidga perspektivet, ta stora grepp i trafikfrågorna: järnvägsinvesteringar, bränslebeskattning och villkoren för fordon som inte använder fossila bränslen.
Sedan bör man inte underskatta betydelsen av att tysk energipolitik som avskräckande exempel kan bidra till den omprövning som möjliggör en bredare uppgörelse i Sverige. Mycket kortsiktigt har miljöpartister och andra hyllat Angela Merkels taktiska helomvändning efter att jordbävning och tsunami förstörde reaktorer vid japanska kusten.
Men det kan sjunka in hos allt fler att Tysklands energipolitik är klimatmässigt korttänkt. I hög grad består den i ökat beroende av osäkra leveranser av rysk fossilgas, samt i en produktion som per BNP-enhet medför utsläpp på dubbla Sveriges nivå.
Det är ett skäl så gott som något för att i Sverige våga mötas om energin över blockgränsen.