Efter ett par veckor av relativ stiltje flammade våldet åter upp i Ukrainas län längst bort i öster. Små separatistgrupper intog myndighetsbyggnader i flera städer, utropade "folkrepubliker" och krävde folkomröstningar om länens status.
Rysslands inblandning är väl synlig. Men lika uppenbar är den svaga förankringen för den här typen av aktioner i östra Ukraina.
De bakomliggande faktorerna är flera. Det gamla regimpartiet, Regionpartiet, har tidigare haft total dominans över politiken i Charkiv, Luhansk och Donetsk. När president Viktor Janukovitj avsattes i februari och Regionpartiet imploderade på central nivå trängdes det tillbaka även lokalt. Det skapade ett maktvakuum.
Den nya regeringen i Kiev har bidragit till situationen. Men inte på det sätt som Ryssland och en del andra hävdar. Det ryska språket, som i praktiken är majoritetsspråk i Ukraina, är inte hotat. Och en central orsak till att Donetsk, Luhansk och Charkiv saknar företrädare i regeringen, är svårigheten att hitta ministerämnen därifrån utan band till den gamla regimen.
Klart är dock att regeringen kunde ha gjort betydligt mer för att lugna situationen. Den borde och kunde ha kontrat den ryska propagandaoffensiven med egen information, exempelvis om språklagarna. Regeringen kunde också ha gjort mer för att förstärka den inte rakt igenom entusiastiska lokala polisen.
Den fallna regimen och den nya regeringens passivitet har gett diverse lokala politiska äventyrare och Ryssland spelrum i regionen. Moskvas inblandning är otvetydig. Ukrainska myndigheter rapporterar att de i samband med oroligheterna gripit officerare i den militära ryska underrättelsetjänsten GRU. Propagandan i rysk stats-tv glider över en gräns där den inte bara förvränger fakta utan iscensätter fiktiva missnöjesyttringar i Ukraina. Exempelvis har observanta granskare av den ryska statliga televisionen upptäckt samma kvinna bli intervjuad i olika skepnader, till synes i olika ukrainska städer.
Ryssland gör också mycket för att destabilisera situationen i regionen. Den ryska regeringens krav på federalisering av Ukraina går som ett mantra, uppbackad av en militär styrka intill Ukrainas gränser som, åtminstone på pappret, är tillräcklig för att invadera de östra länen.
Man bör inte dra snabba paralleller till Krim. I Donetsk, Luhansk och Charkiv är separatismen väsentligt svagare. Inga regionala eliter stöder idén – gruppen som utropade "Republiken Donetsk" i måndags drog tillbaka sitt beslut samma dag. Några ryska militärbaser finns inte i regionen. Den ukrainska försvarsmakten är förberedd.
Men trots dessa svårigheter kan Ryssland ändå åstadkomma mycket skada. Och ingen vet hur långt Vladimir Putin är beredd att gå.
Väst måste därför agera bestämt. Washington och Bryssel bör säga i klarspråk att de håller Ryssland ansvarigt för all upptrappning i de östliga ukrainska länen, och är beredda att gå vidare med sanktionerna. Inte heller bör väst utesluta att vid behov bistå Ukraina militärt, på lämpligt sätt, och låta Ryssland få veta det. Putins pris för att spela högt i Ukraina måste höjas.
USA och EU måste också göra klart att Ukrainas författning och övriga ukrainska inrikespolitiska beslut aldrig kan bli föremål för förhandling med Ryssland. Aggression får inte löna sig.