Det är inte heller säkert att det hjälper. När Japan körde fast efter en grovt misskött bankkris fastnade landet i stagnation och växande statsskuld. Nu försöker de med en ännu mer stimulerande penningpolitik.
Men inte Japan, utan Europa har orsakat att Riksbanken i veckan gick ned till en styrränta på bara en kvarts procent och negativ inlåningsränta från banksektorn.
Fast konjunkturutvecklingen inte är så väldigt mörk, utan det tvärtom syns en rad positiva saker som ökad sysselsättning och mer byggande, så är exportens utveckling inte stark. Svag ekonomi i europeiska länder gör att svensk export inte växer så som behövs för verkligt stark arbetsmarknad hos oss.
Konjunkturen behöver fortsatt stöd från penningpolitiken. Dessutom har läget ändrats vad gäller inflationstrycket. Tidigare var det ett litet, men betryggande avstånd till att priserna började sjunka – när man såg på de mått som bättre än konsumentprisindex visar på inflationstrycket. Talet var överdrivet om en hotande spiral av deflation där fallande priser skulle förvärra de skuldbördor som redan är stora.
Men bit för bit har det visat sig att avståndet till nollstrecket minskat och att det nu är längre upp till de cirka två procent i inflation som är riktmärke för penningpolitiken. När så andra centralbanker, som euroområdets, trycker ner räntor och vräker ut likviditet i ekonomin kan Riksbanken inte göra tvärtom utan att skada exporten med stigande kronkurs.
Så att räntesänkningen skulle göras var rätt givet. Mer sensationellt var att en majoritet gick längre än riksbankschefen Stefan Ingves. Det har inte saknats triumfrop från de håll där man alltid eller rätt länge önskat att den mycket stimulerande penningpolitiken skulle bli ännu mer expansiv. Om det är tillfälligt eller inte som Stefan Ingves är i minoritet återstår att se. Men det han varnat för, att lågräntepolitiken påskyndar ohållbar skuldsättning och riskabla prisbubblor på bostäder, är nu ännu mer tydligt.
Som andra länder har Sverige kommit närmare gränsen för vad en riksbank kan göra för ekonomin. Vi har inte de kvarnstenar med osanerade problembanker, regleringsekonomi och budgetkriser som förlänger Europas krisperiod. Men villkoren för en frisk ekonomi får inte vanvårdas. Att efter valet slänga årtionden av reformer över bord skulle göra läget mycket värre.
Dessutom måste det som kan göras med bankregler, amorteringskrav och inte minst kapitalbeskattning också bli uträttat, även om allt inte kan göras i ett slag. Det finns en gräns även för vad en riksbank kan göra för att hindra uppkomsten av bubblor och överbelåning. Riksbanken är nu vid gränsen. Intressegrupper kan göra stor skada när de skrämmer det politiska systemet från att göra sådant som faktiskt borde varit uträttat långt tidigare.