Hur illa det står till med rättssystemet i Etiopien framgår av domaren Shemsu Sirgagas förklaring till den fällande domen mot svenskarna:
– De har lyckats visa att de är högt uppskattade journalister, men vi kan inte dra slutsatsen att den som har gott rykte inte begår olagliga handlingar. De har inte kunnat bevisa att de inte stödde terrorism.
Denna ut-och-in-vända version av det fria rättsväsendets oskuldspresumtion summerar med oavsiktlig exakthet Meles Zenawi-diktaturens rättsfilosofi: du är skyldig tills motsatsen bevisas.
Så vad är poängen med hela farsen? Pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser (RSF) konstaterar att den hårda domen syftar till ”att avskräcka andra från att besöka Ogaden” och ”att sända en varningssignal till de inhemska och internationella medierna”.
Den inhemska dimensionen är lätt att se. Det satt, enligt RSF:s siffror, redan fem journalister fängslade i Etiopien när domen föll mot Persson och Schibbye: Reyot Alemu, Woubeshet Taye, Saleh Idriss Gama, Tesfalidet Kidane Tesfazghi och Shiferraw Insermu, vissa av dem åtalade enligt samma terrorismlagstiftning som svenskarna. Den infördes ursprungligen 2009, men separatistgerillan ONLF i Ogaden terrorstämplades inte förrän precis före svenskarnas inresa – det verkar alltså som om Persson och Schibbye helt enkelt haft oturen att bli pilotfall. Med dem som övningsmål vill regimen helt enkelt demonstrera terrorlagarnas tillämplighet på Ogadenfrågan, en varning till andra journalister.
Samtidigt ska man inte stirra sig blind på den lokala sidan av saken. En dom mot journalister är aldrig bara en fråga för det land som dömer dem, utan också för alla de länder deras reportage skulle ha spritts till.
Den tystnad som råder kring Ogadenproblemet är inte av naturen given. Den är resultatet av en avsiktlig informationsblockad, vars militära och polisiära byggstenar bara nödtorftigt skyls av terrorlagstiftningen och andra undantagsparagrafer. Om Persson och Schibbye hade lyckats genomföra sin reportageresa skulle deras artiklar nästan säkert ha fått politiska efterverkningar på Ogadenfrågan och övriga Etiopien, Östafrika, till och med i Sverige – ett av målen för resan var ju att undersöka det svenska bolaget Lundin Petroleums verksamhet i området.
Med domen i Addis Abeba censureras också en svensk debatt, och tydligare kan detta grundläggande dilemma knappast illustreras: om informationen ska kunna vara gränsöverskridande måste kampen mot censuren också vara det.