För inte länge sedan stod det och vägde. Opinionsmätningar visade på pricken lika många procent för å ena sidan de konservativa kristdemokraterna och det liberala partiet FDP – och å andra sidan socialdemokratiska SPD, de gröna och yttre vänstern i Die Linke.
De tre senare är dock inget regeringsalternativ. V:s tyska broderparti är en fusion av diktaturpartiet som fanns öster om muren och en vänsterpopulistisk utbrytarfalang ur SPD. Inget annat parti vill se dem i regering på nationell nivå..
Även med stöd från det tämligen vänsterinriktade gröna partiet når SPD inte upp till kristdemokraternas styrka. I nuvarande läge kan ingen tysk regering bildas utan Merkels CDU. Om de tre vänsterpartierna tillsammans får majoritet skulle det på motsvarande sätt vara, om inte omöjligt så mycket osannolikt med en regering där SPD inte deltar.
Angela Merkels regering har nog med svagheter för att tappa regeringsansvaret om den ställdes mot en trovärdig och välordnad opposition. Ändå har nu både kristdemokrater och liberaler en svag medvind, och framför allt socialdemokraterna har svårt att övertyga.
Merkels försiktighet och otydlighet har fått många i det övriga Europa att våndas över det tyska manövrerandet i eurokrisen. Men för de tyska väljarna kan annat väga tyngre. I likhet med Sverige – men inte i samma utsträckning som USA – hör Tyskland till de länder där produktionen per invånare nu är ett par procent större än innan utbrottet av den ekonomiska krisen 2008. Inte bara ett antal verkliga krisländer, utan också sådana som Storbritannien, Holland och Finland har däremot en ekonomi som, till skillnad från Tysklands och Sveriges, har krympt med några procentenheter jämfört med läget före krisen.
SPD i Tyskland har, liksom Socialdemokraterna i Sverige, en del av förtjänsten. En del av Sveriges bättre läge beror på Göran Perssons finansministerinsats på 90-talet. På motsvarande sätt var det under en rödgrön tysk regering, ledd av Gerhard Schröder (SPD), som en rad sanerings- och reformåtgärder vidtogs.
Detta har stärkt ekonomin men också medfört en bestående olust och osämja inom socialdemokratin. Liksom i Sverige är delar av den främst upptagen med att tycka illa om en politik som har den inriktning de själva stått för under socialdemokratisk regeringsledning. De har då svårt att få uppslutning kring sin kandidat till regeringschef, en slagkraftig tidigare finansminister, Peer Steinbrück, som förknippas med det som i Sverige skulle kallats kanslihushögern.
Det är alltså samma art av intern splittring som hemsökt svenska S sedan Göran Perssons tid, och som man så hektiskt försöker att skyla över genom att rabbla fördömanden av alliansregeringen, även för sådant som hör lika bra hemma i en trovärdig S-politik.
En annan sak av svenskt intresse är hur ett socialdemokratiskt parti inte mår bra av att ha ett tillväxt- och industrikritiskt grönvänsterparti som främsta tilltänkta partner i en regering. Det är en knepig position för ett fackligt baserat arbetarparti att göra sig särskilt beroende av ett parti som uppfattas som särskilt främmande för arbetarjobb i näringslivet.
Kombinationen av Löfven och Fridolin i Sverige är ett trovärdighetsproblem för S-ledaren. Peer Steinbrück har ett liknande problem