Även i EU-parlamentet var det ett grekiskt teaterstycke i går, med regeringschefen Tsipras från Aten, och delvis mycket beska kommentarer från partigruppernas ledare.
Men det viktiga som faktiskt beslutades i går var ett tydligt klartecken för att gå vidare och försöka komma i mål i förhandlingarna mellan EU och USA om utvidgad frihandel. Det gavs med röstsiffrorna 436 ja mot 241 nej. Cecilia Malmström, tidigare statsråd (FP) i Sverige, som sköter handelsfrågorna i EU-kommissionen, kan känna sig nöjd. Framgången för henne satt dock långt inne, det tog några veckor av finslipande och tillägg i beslutstexten. Sedan kunde den socialdemokratiske talmannen i EU-parlamentet Martin Schulz, understödd av inte minst den tyska regeringen, samla ihop så många tveksamma socialdemokrater att majoriteten kunde bli betryggande.
Eftersom ett motsvarande klartecken kom från kongressen i Washington den 29 juni är det nu möjligt att arbeta färdigt – till ett avtal som kan läggas fram för kongressen och för EU-parlamentet. Detta är verkligen viktigt. Både Europa och USA behöver den ekonomiska stimulans som en ökad handel kan ge. Både Europa och USA behöver också hålla sitt samarbete vid liv och inte låta ekonomisk kris och ytterlighetsrörelser bryta ned den politiska alliansen över Nordatlanten.
Ändå satt även Barack Obamas framgång i kongressen rätt långt inne. Men i senaten blev det till sist klara 60-38 för nyckelbeslutet att presidenten får fullmakt att förhandla fram två handelsavtal som ska läggas fram som var sin helhet i kongressen, där de också ska antas eller förkastas som helhet. Senaten gav klartecknet för att göra så med två avtal: Ett med EU och ett annat mellan en grupp länder i Nord- och Sydamerika och några länder i Asien samt Australien och Nya Zealand.
Barack Obamas framgång följde ett i USA vanligt mönster. Presidenterna brukar se fördelarna med vidgad frihandel, både för ekonomin och de internationella relationerna. Men protektionistiska branschintressen brukar få stöd från en del på republikansk högerflygel och från den vänstra flygeln i Obamas eget parti. När presidenten ändå får gehör brukar det vara med stöd från andra sidan, i detta fall republikaner som i fråga om båda handelsavtalen dessbättre lät bli det slags rent sterila oppositionspolitik som de på senare år ofta sänkt sig till.
På den europeiska sidan finns, som hos delar av demokratiska partiet i USA, en motsvarande informell koalition mellan affärsintressen som vill slippa konkurrens och en del länders socialdemokrater och gröna, som ger en social eller grön förevändning för protektionismen. Det är där Martin Schulz, Cecilia Malmström och andra lyckats lösa knutarna bland tillräckligt många socialdemokrater, med ett konstruktivt upplägg för att förbättra skiljeklausulerna vid tvister om brott mot avtalet. Tanken är ett förfarande som bygger på nyinrättade domstolsorgan i stället för de icke-offentliga skiljenämnder som annars är vanliga i både handelsavtal och avtal mellan företag.
Men många av nejrösterna i EU-parlamentet i Strasbourg var av ett annat slag, som inte finns i kongressen i Washington. Ännu en gång förenades till stor del Europas ytterhöger och Europas yttervänster i att vilja stoppa samarbete mellan de västliga demokratierna. Detta mönster går igen i så olika frågor som handelspolitik och Ukraina: Den brunröda samverkan – antiliberal och antivästlig.