Det finns två huvudsakliga skäl till varför det är en god idé för vården att låta sprutnarkomaner byta ut sina använda sprutor mot nya. För det första för att motverka spridningen av sjukdomar som hiv och hepatit C. För det andra för att skapa kontaktytor mellan missbrukare och vården, vilket underlättar för både rådgivning, vård- och hjälpinsatser.
I endast sex svenska städer finns i dagsläget sprutbytesprogram: Stockholm, Malmö, Lund, Helsingborg, Kalmar och Kristianstad. Kommunerna har vetorätt gentemot landstingen i frågan och har visat sig ovilliga att starta sådan verksamhet. På nyhetsplats i gårdagens tidning berättades att Eskilstuna kommun än en gång nekar till att medverka i det sörmländska försök med sprututbyte som landstinget vill genomföra.
Motståndare till sprutbyte framhåller ofta att de inte vill göra det enklare att missbruka och på så vis bidra till ökad narkotikaanvändning. Vetenskaplig grund saknas dock för att bättre tillgång till rena nålar skulle ha den effekten – ett missbruk följer inte sådana mönster. Brist på rena nålar leder däremot till att flera personer delar på de som finns, med växande smittorisk som följd.
I Läkartidningen skrev Anders C Håkansson, legitimerad läkare vid Beroendecentrum i Malmö, år 2012 om en studie som genomförts bland 720 personer med injektionsmissbruk i Stockholm. Sprututbyte hade då ännu inte införts i huvudstaden. Studien visade på ett utbrett riskbeteende bland missbrukarna, i fråga om blodsmitta.
Förekomsten av hiv var följdriktigt hög, 7,1 procent: "Den siffran står i kontrast till den låga förekomsten av HIV som har beskrivits bland t ex injektionsmissbrukare undersökta på sprutbytesprogrammet i Malmö.", skriver Håkansson. Malmö har jobbat med sprututbyten sedan mitten av 80-talet.
Kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S), säger till tidningen att han inte helt vill avskriva idén om ett sprututbytesprogram. "Men då vill jag höra en att en tung medicinsk instans säger att det behövs. Till exempel att smittskyddsläkaren säger att det vore bra ur smittskyddssynpunkt." Det är just vad Sörmlands smittskyddsläkare Christina Kallings Larsson gör, i samma artikel.
Tilläggas kan att Folkhälsomyndigheten nyligen släppte en rapport där de menar att sprutbytesprogram bör införas i hela landet och att både Världshälsoorganisationen (WHO) och EU:s smittskyddsmyndighet förespråkar sådana.
Förra veckan sa sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) att han vill avskaffa det kommunala vetot och låta landstingen besluta om sprututbyte. En sådan utveckling vore välkommen. Men väntan på den lagändringen kan inte fungera som ursäkt för kommunpolitiker. Om de står i vägen för den medicinska kunskapen på området, den som anvisar en metod för att förhindra smittspridning, gör de sig medskyldiga till mänskligt lidande.