Avgångskraven på Göran Hägglund fortsätter att ticka in. Senast i lördags begärde 18 kristdemokrater på debattplats i Svenska Dagbladet att partiledaren avgår. Efter tre förlustval kan det tyckas vara ett befogat krav från partifolket, men Kristdemokraternas problem är inte Göran Hägglund – en partiledare som tvärtom är populärare än sitt parti.
Alltsedan det gyllene året 1998 när KD fick närmare tolv procent av rösterna i riksdagsvalet, har kurvan pekat neråt. Och med några få undantag har KD i år placerat sig under riksdagsspärren i opinionsmätningarna. Det finns flera förklaringar.
Ett parti vars värderingar sägs bygga på kristna värderingar – vad det nu innebär – kan aldrig bli särskilt stort i ett både mångreligiöst och väldigt sekulariserat land. Succévalet 1998 berodde nog mindre på den kristdemokratiska ideologin och mer på Alf Svenssons popularitet. Men det går inte att bygga politik på hoppet om att en osedvanligt lyskraftig ledare ska uppstå i partiets mitt.
Därtill kommer att det är svårt att se logiken i de frågor Kristdemokraterna valt att göra till sina. Varken bensinskatten, fastighetsskatten, pensionärsskatten eller civilkuragelagen har särskilt mycket att göra med den ”varma sociala” profil partiet tydligen vill förknippas med.
Inte sällan schabblar de kristdemokratiska statsråden bort chansen att fylla sina slagord med innehåll. Nyligen togs kongressbeslut på att politiken ska fokusera barns uppväxtvillkor. Men häromveckan åtog sig Maria Larsson ändå att försvara regeringens beslut att inte betala ut ersättning till fosterhemsbarn som farit illa. Kristdemokraterna borde stått på sig gentemot de andra Allianspartierna, kanske till och med gått så långt som att ställa kabinettfråga.
Att beslutet sedan revs upp, ändrar inte bilden av att KD låter sig köras över.
På ett område lyckas dock Kristdemokraterna vara den där sociala rösten. Konsekvent motsätter sig Larsson och Hägglund uppluckringar av den restriktiva alkoholpolitiken, medan de andra regeringspartierna svajar lite hit och dit, beroende på vem som talar.
Kraven på Hägglunds avgång stammar dels ur en skön men fåfäng dröm om att en ny partiledare ska ta partiet till nya höjder, dels ur en önskan om att partiet ska gå högerut, både ekonomiskt och värderingsmässigt.
Hittills har det varit tunt med namn. Några län har pekat på Mats Odell, som i går eftermiddag också meddelade att han kandiderar. Men varför skulle Odell, som av partiet ansågs ha gjort sitt som minister och vars utstrålning är betydligt svagare än Hägglunds, lyckas föra KD till större väljarframgångar?
I Ekots lördagsintervju sa Göran Hägglund att partiledarstriden riskerar att rikta fokus bort från själva politiken. Han talar förstås i egen sak, men har inte desto mindre rätt. Och utan en tydlig politik med ett antal inbördes sammanhängande profilfrågor, kan varken Hägglund eller någon annan i längden rädda KD från att falla ur riksdagen och långsamt blekna bort.
Ledare