Göran Persson satt i elva år, liksom Fredrik Reinfeldt. Maud Olofsson hade några månader dit. Ett decennium är den utmätta tidsperioden för ett framgångsrikt partiledarskap. Tillräckligt långt för ledaren att sätta avtryck och kort nog för att inte kväva återväxt och förnyelse.
Göran Hägglunds avgång är i den meningen logisk. Även han har snart avverkat elva partiledarår, varav åtta som statsråd. Denna tid säger heller inte allt. Hägglund har funnits med i Kristdemokraternas absoluta topp i mer än 30 år.
Tidpunkten för avgången är också väl vald. Efterträdaren får nu fram till nästa val, tre år, på sig att komma in i partiledarrollen. Och avgångsbeslutet var Hägglunds, han tvingades inte bort. Det är inte alla partiledare förunnat.
När Göran Hägglund tog över efter Alf Svensson var frågan om han skulle förmå att fylla ut företrädarens kostym. Det har han gjort med besked. Kristdemokraternas valresultat kom visserligen aldrig i närheten av Svenssons bästa men sakpolitiskt åstadkom Hägglund desto mer.
Kristdemokraterna var en mer jämlik part med större inflytande i Reinfeldts regeringar än i Bildtregeringen 1991-1994.
Det finns mycket att invända mot i kristdemokratisk politik från liberala utgångspunkter. Dit hör en traditionalistisk syn i livsstilsfrågor och en motvilja till jämställdhetsreformer, vilket yttrar sig i sådant som vårdnadsbidrag och bromsande av jämlikhetsreformer för hbt-personer.
En skatte- och bidragspolitik som kännetecknas av likformighet och konsekvent fokus på drivkrafter för arbete, har aldrig riktigt rotat sig i KD. En dragning åt populism, om det så handlar om fastighetsskatt, bensinskatt, skatt för pensionärer eller bostadsbidrag är en del av den svenska kristdemokratin.
Göran Hägglund har emellanåt strukit sådana krafter medhårs, som när han drev temat "Verklighetens folk" – en flört med dem som ogillar den svenska tolerans- och jämlikhetsnormen. Men desto oftare beskar han utrymmet för bakåtsträvarna och populisterna i sitt parti. Utmaningen om partiledarposten från Mats Odell 2011 handlade delvis om detta.
Under Hägglunds ledning har Kristdemokraterna även gjort viktiga insatser i frihetens och humanismens tjänst. KD har, åtminstone fram till nyligen, stått upp för asylrätten och tillhört dem som drivit på för friare invandring. De kristdemokratiska statsrådens motstånd till en uppluckring av alkoholmonopolet, via så kallad gårdsförsäljning, bidrog till att stoppa förslaget i regeringen.
Men de tydligaste avtrycken i svensk politik satte Göran Hägglund som socialminister: Vårdval i primärvården, avskaffat apoteksmonopol, kömiljarden. Det är reformer som ökade valfriheten och tillgängligheten inom vården – utan att den blev så mycket dyrare.
Till sist: Med Göran Hägglunds sorti förlorar svensk politik en underhållande och spirituell debattör, som visade värdet av humor och självdistans vid hanteringen av de mest allvarliga ting.