Kristdemokraterna verkar ha parkerat sig under fyraprocentsstrecket. Mätning efter mätning visar på partiets prekära situation. I sitt tal i Almedalen i lördags försökte Göran Hägglund göra politiskt allmängods till kristdemokratisk politik. Det lär inte hjälpa. Och samtidigt fiskar partiets ungdomsförbund där man inte borde fiska.
KD har som bekant bestämt sig för att bli partiet som alltid sätter barns och ungdomars bästa först. Det kan förstås få konsekvenser inom en rad politikområden, men innan dessa specificerats betyder prioriteringen absolut ingenting. Och frågan är om KD kan övertyga om att det där barnperspektivet handlar om något mer än att uppmuntra gammaldags könsroller framför jämställdhet.
En konkret sak har Hägglund dock krävt: att föräldrar ska tvingas närvara om deras minderåriga barn ställs inför rätta. Det är ett rimligt krav. Samtidigt – i de familjer där föräldrarna inte självmant följer med till rätten, är nog problemen såpass allvarliga att de knappast avhjälps med ett närvarotvång.
KD har problem och lider av idétorka. Eller idéer är det väl egentligen inte ont om, men det saknas en röd tråd och uthållighet att skapa en sammanhållen trovärdig politik för en bredare väljarbas.
Ibland fungerar partiernas ungdomsförbund som blåslampor och idésprutor till moderpartierna. Men i Kristdemokraternas fall har nog ungdomsförbundet snarare blivit ytterligare en black om foten, något att markera avstånd till.
I början av juni valde Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU en ny ordförande, Aron Modig. Kort därefter antogs en motion av ungdomsförbundet om att införa språk- och något slags medborgartest. I samma motion deklarerades att ”samhällsgemenskap” står mot ”multikulturalism”. Det berättade Dagens Nyheter i söndags.
Frågan om språk och medborgarskap kan i och för sig diskuteras: Utan språkkunskaper är det svårt att få jobb, att delta i det offentliga samtalet och att fullt ut utnyttja sina politiska rättigheter. Det är dock osannolikt att språktest löser det huvudsakliga problemet, nämligen undermålig svenskundervisning.
Men viktigare än själva förslaget är sammanhanget som KDU formulerar. Något är hotat – men vad och av vem? Av invandringen? Eller av friheten att umgås med vem man vill, att tala vilket språk man vill med vem man vill, rätten att utöva valfri religion, friheten att bo där man vill, läsa vilka böcker och tidningar man vill, på vilket språk man önskar? Det är ju vad multikulturalism betyder i praktiken.
De svävande och tendentiösa begreppen multikulturalism och samhällsgemenskap ställs mot varandra i syfte att skapa en vag känsla av obehag och rädsla. Det är lågt.