Finanskrisen 2008-09 kom väldigt olyckligt. Det var inte bara det att privatpersoner, företag och ansvariga politiker blev upptagna med påträngande ekonomiska bekymmer. Finansoron slog direkt mot investeringsklimatet. Osäkerheten ökade, alla långsiktiga kalkyler fick ännu fler frågetecken och obekanta. Klimatfrågan sköts i bakgrunden.
Särskilt i energipolitik och transportsystem kan de verkligt betydelsefulla framtidsprojekten ha planerings- och byggtider på åtskilliga år, och miljövinster under en ekonomisk livslängd på många årtionden. Sådan klimat- och miljöpolitik mår bra av en tillväxt som ger styrfart.
Det är också bra med stabila förhållanden på kreditmarknaden. Inflation och bubblor på hus- och aktiemarknader gör det kortsiktiga mer spännande än det långsiktiga. Men dagens läge är också en dålig miljö för tunga investeringar med lång livslängd. De korta räntorna är visserligen nedpressade, men den finansiella osäkerheten är på andra sätt stor. Det är inte bara det att kalkylerna på framtida fördelar och investeringskostnader blir osäkra. Projekt i den riktigt stora skalan måste finansieras med antingen privat eller offentlig upplåning.
En ekonomisk miljö som den vi nu har innebär därför stora risker för de angelägna klimatpolitiska satsningarna. Vilka skulle i dag våga låna ut tiotals miljarder på 30 år för att bygga snabbjärnväg i Italien, kärnkraftreaktorer i Belgien eller solkraftverk i Nordafrika med tillhörande kraftledningar till Europa?
Ju mer osäkerhet, ju mer sannolikt blir det med enkla, snabba åtgärder i stället för att satsa för den längre framtiden. Ibland kan miljöteknik vara småskalig. Men ofta är det i realiteten den traditionella, småskaliga, förorenade tekniken som blir kvar – en traditionell bil eller ett litet fossileldat kraftverk, i stället för djärvare men långsiktigt fördelaktiga lösningar.
Det är vanligt att den här effekten av vanskötta statsfinanser och finansiell oro underskattas. Helt kortsiktigt kan det till och med se ut som om miljön mår bra av lite kris, lite mindre tillväxt.
Det säljs mindre dieselolja, fabriker går på lågvarv. Men det är ett bedrägligt intryck, bara ett mer tillfälligt hack nedåt i kurvan. Man kan dock missa tillfället att ändra trenden så att kurvan årtionden framåt kan peka åt rätt håll.
Nu kan vi vara på väg in i en ny ekonomisk nedgång, större eller mindre. Standard and Poors sänkning av USA:s kreditbetyg i förra veckan stärker åtminstone inte chanserna till upphämtning efter förra krisen.
I en sådan svacka kan miljöinvesteringar göras som ett led i arbetsmarknadspolitiken. Men lågkonjunktur kan också innebära en ny dos av tjurig kortsynthet och ovilja att betala i dag för det som är bra i övermorgon och lång tid därefter.
Föreställningen att tillväxt är oupplösligt knuten till miljöförstöring är förrädisk. För att komma på rätt kurs långsiktigt måste vi hålla styrfarten, och då måste vi vara noga med en tillväxtfrämjande ekonomisk politik, inte bara i miljösatsningar utan också i fråga om skatter, socialförsäkringar och utbildningspolitik.