Ordförande Karl-Erik Olsson säger till Ekot att pensionssystemet är felkonstruerat och att skattesystemet bara skyler över felet. Olsson menar att skattesänkningarna är kosmetika som håller människor på lite bättre humör. Han tror att tilltron till pensionssystemet kommer att undermineras när yngre generationer förstår hur illa konstruerat det är.
Han har fel på alla punkter. Pensionssystemets elasticitet är det som garanterar dess stabilitet. Om pensionerna räknades upp varje år, oavsett hur övrig samhällsekonomi utvecklades, skulle pensionssystemet bli ett skakigt bygge. Släng gärna ett öga på de sydeuropeiska ekonomierna och hur deras generösa och verklighetsfrånvända pensionssystem tillåtits gröpa ur de statliga finanserna. Något som förr eller senare leder till stora skattehöjningar och brutala nedskärningar i den offentliga servicen.
Pensionerna existerar inte i ett vakuum utan är i allra högsta grad beroende av hur många som arbetar, hur mycket vi tjänar och hur mycket vi exporterar. När ekonomin backar, minskar pensionerna. När ekonomin växer, följer pensionerna efter med viss fördröjning. Den svenska konstruktionen garanterar just den långsiktighet som gör att yngre generationer kan hoppas på att få en försörjning också efter avslutat förvärvsarbete.
Pensionärsförbundet beter sig som en enögd intresseorganisation utan yngre generationers, eller ens majoriteten av sina egna medlemmars bästa för ögonen. Det kan intresseorganisationer förstås göra, men kan då inte räkna med att bli tagna på allvar.
Det är rimligt att staten i undantagsfall mildrar effekterna av pensionssystemet. Sådana åtgärder bör vara tillfälliga och riktas mot de fattigaste pensionärerna. Men regeringens skattesänkningar är permanenta, generella och kom delvis till som en reaktion på oppositionens och Kristdemokraternas indignation över beskattningsskillnaden mellan förvärvsarbetande och pensionärer.
Utöver att kompensera inkomstbortfallet för de allra sämst ställda pensionärerna, borde regeringen prioritera att bygga upp svensk ekonomi långsiktigt. Fler människor i arbete är den enda hållbara vägen till en positiv utveckling av pensioner. Och då gör sänkta arbetsgivaravgifter, eller sänkt bolags- och marginalskatt mycket större nytta än populistiska skattesänkningar på pensioner.