”Kraftlöst” och ”för lite” är standardkommentarer från oppositionen på regeringsförslag. Orden tas fram när man inte har så mycket att invända i sak men vill ändå markera motstånd.
Så lät det i går efter regeringens presentation av en rad åtgärder i bostadspolitiken. Denna gång har dock oppositionen en poäng. Det är svårt att kalla det bostadssatsning med stor bokstav.
Problemen är annars högst reella. Det är bostadsbrist i storstäder och på universitetsorter. Mycket tyder också på att fler kommuner nära de stora befolkningsmagneterna, däribland de sörmländska kommunerna, snart kommer att få samma bekymmer. Bostadsbristen är ett allvarligt tillväxthinder.
Huvudorsaken är det låga byggandet. Här tar regeringen ett par små steg i ett försök att förbättra situationen. Befrielsen från fastighetsavgift vid nybyggnation förlängs från 5 till 15 år.
Därutöver sänks fastighetsavgiften för flerbostadshus från 0,4 till 0,3 procent, plus att takbeloppet sänks från 1 400 till 1 200 kronor per lägenhet. Dessa skattesänkningar är svåra att förstå. Om syftet är att stimulera nybyggnation – som argumentet lyder – är träffsäkerheten usel eftersom avgiften sänks även för de befintliga flerbostadshusen. För de nybyggda husen kommer det dessutom redan finnas en femtonårig avgiftsbefrielse.
Mer begriplig blir avgiftssänkningen i ljuset av intressepolitiken och lobbyaktiviteten. Fastighetsägarnas arbete har gett utdelning.
Avgiftssänkningen kostar statskassan 630 miljoner per år, plus en knapp miljard på sikt för den förlängda skattebefrielsen. Enligt regeringen ska det ge 400 fler lägenheter per år. Fyra miljoner skattekronor per lägenhet med andra ord. En dyr historia.
Den andra delen av bostadsreformen är tio gånger billigare och sannolikt mer än tio gånger mer effektiv. Regeringen vill göra det lättare att hyra ut bostadsrätter. Hyran ska få tas ut friare för att täcka den boendes kapitalkostnad, och då inte bara i form av låneräntor utan även inräknat den avkastning som går förlorad när kapital binds i bostaden. Vidare ska ägaren och inte bostadsrättsföreningen bestämma om lägenheten får hyras ut och schablonskatteavdraget för inkomst från privatuthyrning fördubblas till 40 000 kronor.
Den friare hyressättningen är rätt, eftersom det finns en alternativkostnad i att äga en bostad. I ett läge där lån saknas, boendeavgiften är låg och värdet på bostaden är högt blir denna alternativkostnad väsentlig. Och det är nog främst dessa bostadsägare som lär nappa på de nya reglerna och hyra ut sina lägenheter under tider de inte bor där.
Regeringen talar om 20 000 bostäder som på detta sätt kan frigöras för uthyrning. Kanske är de fler, kanske färre. Under alla omständigheter gör förändringen ingen skada, förutsatt att detaljerna blir rätt. Framför allt måste det finnas ett tak för hur stor del av en bostadsrättsförenings lägenheter som får hyras ut. I annat fall riskerar man att bostadsrätten blir allt mer av en kapitalplacering och allt mindre av ett boende – en säker väg till bostadsbubblor.