Den sverigedemokratiska riksdagsgruppen röstade som väntat nej och fyra vänsterpartister och en miljöpartist avstod. Men resten av de närvarande ledamöterna röstade för att Sverige ska skicka militär personal och flygplan. Det är rätt. Om vi kan bidra till att skydda den libyska befolkningen mot Gaddafi – vilket Nato uppenbarligen bedömer att vi kan – så ska vi göra det. Och det är bra att sådana här beslut fattas i bred enighet. Uppdraget är inte riskfritt och därför är det viktigt att så många som möjligt av riksdagspartierna står bakom beslutet. Eventuella förluster ska inte kunna användas som slagträn i inrikespolitiken.
Men uppgörelsen med oppositionspartierna gjorde samtidigt att insatsen urvattnades. Beslutet innehåller ett förbud mot att stridsplanen angriper mål på marken, förutom i självförsvar. De kan alltså bara patrullera, lufttanka andra länders stridsplan och annat sådant. Syftet är att undvika att civila dödas.
Det är en allvarlig sak att skicka svenskar till en konflikthärd och utsätta dem för fara. Och det är en allvarlig sak att med våld ingripa i ett annat lands angelägenheter. Därför är det inte så konstigt om beslutsfattarna ryggar inför risken att skada eller döda oskyldiga.
Men förbudet att angripa mål på marken är moraliskt orimligt: Samtliga partier utom SD anser att flygförbudszonen är nödvändig. Ingen har protesterat mot den FN-resolution som ger mandat att med omfattande militära insatser se till att den upprätthålls, vilket i praktiken innebär att attackera landmål. Den svenska riksdagens hållning är nu att allt detta är bra och nödvändigt, men att någon annan får sköta det blodigaste och farligaste jobbet.
Om alla stater hade resonerat som Sverige hade det inte funnits någon flygförbudszon, och libyerna hade fortfarande varit helt utlämnade åt Gaddafis vansinne.