I går intervjuades Stefan Löfven i Agenda. Det var hans första längre tv-intervju sedan han blev partiledare. Under sina två veckor på ledarposten har han hållit mycket låg profil. Det har varit helt rätt. Löfven behöver tid för att forma sitt lag och göra upp en handlingsplan.
Efter turbulensen under Håkan Juholt är den nya ledarens uppgift att skapa lugn i partiet och klarhet i dess politik. Företrädarens misstag får inte upprepas. Först måste budskapet utformas, med svar på alla frågor. Sedan kan det föras ut. Några genvägar finns inte.
Löfvens ledarstil ger inga entusiastiska anhängarskaror. Men den skapar heller inga negativa nyheter kring partiet. I det rådande läget är det gott nog – vilket bekräftas av opinionssiffrorna. Socialdemokraterna har fått en skjuts uppåt, av allt att döma i en post Juholt-effekt.
Men för att göra Socialdemokraterna till ett starkt regeringsalternativ krävs ett hårt arbete och mycket omprövning. I den meningen har Stefan Löfven rätt perspektiv. I gårdagens intervju började han med att lyfta fram sin bakgrund i industrin. Här gäller det att se bortom de lätta trovärdighetspoängen. Socialdemokraterna har nu fått en ledare som börjar med att tala om att de gemensamma resurserna måste växa, för att först därefter diskutera deras fördelning.
Om det perspektivskiftet kan få socialdemokrater att använda ord som företag, konkurrens, investeringar, utveckling lika ofta som trygghet, rättvisa, solidaritet och socialförsäkring, då kan partiet vara på väg någonstans.
Under gårdagens Agenda-intervju framgick samtidigt att Socialdemokraterna har en bit att vandra. I flera centrala frågor kunde Stefan Löfven inte annat än ge undvikande svar.
Det var företag i den offentliga sektorn. Viktigast är att pengar inte försvinner till skatteparadis, upprepade han även när intervjuaren ville veta hur partiet ser på företagens möjligheter att leverera vinst till sina ägare. Klart är att Löfven personligen inte önskar ändra på dagens ordning, samtidigt som många i hans parti gärna skulle vilja.
Det var energifrågan. Som ordförande i IF Metall gav Löfven bifall till regeringens beslut att tillåta byggande av nya reaktorer som ersättning till de snart uttjänta. Nu är han ledare för ett parti som driver på för en snabbare avveckling av kärnkraften.
Alltså flyttade Löfven fokus på vikten av en blocköverskridande överenskommelse. En sådan är förstås nödvändig. Men med exakt vilken ståndpunkt går Socialdemokraterna in i en sådan förhandling?
Det var skatterna. Låg- och medelinkomsttagare ska inte få högre skatt, slog Löfven fast. I övrigt var det luddigt och kunde inte bli annat. Frågan ligger hos en partiarbetsgrupp under ledning av Leif Pagrotsky.
Och så valde Löfven den lätta vägen om arbetslivets längd, genom att i likhet med många andra låtsas missförstå frågan.
– Det viktiga för oss i Sverige är att få fler arbetade timmar. Inte att tvinga människor nödvändigtvis att gå i pension vid 75 års ålder, sa han. Som om någon hade föreslagit just det.
Men överlag jagade inte Löfven de enkla poängen. Han sökte genomgående ståndpunkter i sakfrågorna (även om han inte alltid fann dem) snarare än sätt att få in träffar på regeringen. Han ställde inte ut några besvärliga löften, låste sig inte och gick inte i några fällor.
För att åter göra Socialdemokraterna relevanta i debatten behövs mycket mer än så. Men Löfven har den rätta attityden.