Vladimir Putins imperialistiska projekt har ingen chans att lyckas, inte på längre sikt. Ryssland är politiskt isolerat och ekonomiskt svagt, och regimen står på betydligt skakigare grund än vad det ser ut som.
Efter rubelfallet är den ryska ekonomin, räknat i dollar, halva Italiens. Framtidsutsikterna är mörka. Regeringen spår att landets ekonomi kommer att krympa med tre procent i år. Många utomstående bedömare anger högre siffror. Kreditvärderingsinstitutet Moody’s prognos är BNP-fall på mer än fem procent medan Danske Bank talar om sju-åtta.
Det mesta pekar i den riktningen. Exempelvis var de ryska realinkomsterna under december sju procent lägre än i december 2013.
Sådant får betydelse för vad Ryssland klarar av militärt. Till och med det ryska försvarsministeriets egen mediekanal Zvezda medgav för två veckor sedan, i en i övrigt hotfull artikel, att det blir en mycket svår uppgift att rusta upp armén och flottan.
I samma andetag sa Zvezda att Ryssland ändå inte har något val än att upprusta och upprepade tsar Aleksandr III:s kända yttrande att Ryssland bara har två vänner – sin armé och sin flotta. Det säger mycket om tidsandan. Men sådant prat förändrar inte verkligheten. Putins ekonomiska ekvation går inte ihop. Rysslands ockupation av Krim och det fortsatta kriget mot Ukraina slukar resurser, framkallar sanktioner, sänker det redan låga förtroendet för rysk ekonomi hos investerare och så vidare. Därtill har kriget kapat de för rysk militär mycket viktiga affärsrelationerna med ukrainsk försvarsindustri.
Och inte minst: Ryssland tänjer ordentligt på de mänskliga resurserna i en försvarsmakt som redan har personalbrist. Den ryska armén består till mer än hälften av värnpliktiga som nu i ökad utsträckning används i det ukrainska kriget. Organisationen Ryska soldatmödrar i S:t Petersburg slog nyligen larm om att värnpliktiga bokstavligen tvingas till kontrakttjänst, med största sannolikhet för att sändas till Ukraina. Det betyder att allt fler människor i Ryssland berörs. Allt fler känner någon, direkt eller indirekt, som deltar i ett krig i grannlandet som den ryska ledningen officiellt förnekar sin inblandning i.
Putin klarar dock inte av att backa. En reträtt skulle betyda att hans image av en stark och mot omvärlden trotsig ledare riskerade att krackelera. Det mesta tyder också på att Putin uppriktigt ser en reträtt som landsförräderi.
Alltså fortsätter han kriga i Ukraina, hota andra stater och driva sitt land mot ekonomisk katastrof och sitt styre mot ett sammanbrott. Följderna av det sista kan bli allvarliga men en värld utan Putinryssland är en bättre värld.
Innan sammanbrottet är ett faktum har dock denna gangsterregim åstadkommit mycket skada, spridit mycket död och förstörelse. Omfattningen bestäms inte minst av det pris för kriget mot Ukraina som den civiliserade delen av världen tvingar Ryssland att betala.
Det är det som bör vara fokus. Ingen bör räkna med att sanktioner får Putin att backa. Däremot försvagar sanktioner Ryssland och kan påskynda ett slut för regimen.
Vidare måste Ukraina ges större ekonomiskt stöd samt militär hjälp – underrättelseinformation, träning, vapen – som betyder något på slagfältet. Principfrågan här är enkel. Det handlar om att hjälpa ett land att stå emot aggression, rädda liv, förhindra att miljoner människor som har chansen att leva i frihet hamnar i förtryck.