Kreditvärderingsinstitutet Standard and Poor’s nedgradering av Frankrike från AAA till AA+ är inte den enda eller den kraftigaste betygsänkningen i euroområdet. Men den får de största politiska följderna. Inför vårens presidentval visar opinionsmätningarna att Sarkozy skulle förlora i en andra valomgång mot socialisten Francois Hollande om valet hölls i dag.
Det är här den berömda skatten kommer in.
Denna skatt på finanshandel, tidigare i debatten kallad Tobinskatt efter dess idégivare James Tobin, lyftes förra året fram av Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel som en av lösningarna på Europas problem. Tanken är att skatten ska minska skadlig spekulation samt få in pengar till EU:s budget.
Många snubbeltrådar finns dock. Merkels regeringskamrater i liberala FDP är motståndare till skatten. Storbritannien har sagt blankt nej och hotat med veto om beslutet ska tas i vanlig ordning i EU:s ministerråd. Bland euroländer har Finland klart avvisat förslaget.
Och hindren upphör inte där. Alla världens länder behöver kanske inte ställa upp på skatten men väl de som kontrollerar de viktigaste börserna – förutom London alltså New York, Tokyo, Hongkong med flera. Det kommer inte att hända, vilket innebär att en transaktionsskatt på EU-nivå skulle flytta en stor del av handeln till de börserna.
Till dessa praktiska invändningar kan läggas de sakliga. I den politiska retoriken är det lätt att skilja mellan ”god” och ”ond” finanshandel. I verkligheten är det svårare. Volvo försäkrar sig mot valutakursförändringar vid försäljning till, säg, USA genom köp av finansiella instrument. Företaget som erbjuder dessa instrument genomför i sin tur en rad transaktioner för att gardera sig mot förluster och sprida sin risk. En transaktionsskatt höjer priset på valutaförsäkringen vilket drabbar Volvo och i förlängningen kunderna.
En minskning av handeln på finansmarknaderna, som Tobinskatten syftar till, skulle öka snarare än minska kurssvängningarna – jämför med lågt respektive högt omsatta aktier på Stockholmsbörsen – vilket skulle förstärka ett av problemen som skatten är tänkt att lösa.
Sänkt omsättning ger en sämre funderande börs vilket höjer avkastningskraven på värdepapper, något som ger högre räntor på allt från statsobligationer till bostadslån.
Banker och finansinstitut kan kringgå skatten genom simulering, vilket innebär att köp- och säljkontrakt tecknas utan att transaktioner genomförs varje gång. Det sänker handlarnas skattekostnader men minskar öppenheten, även det en effekt som är motsatt Tobinskattens syfte.
Inget av det bekymrar dock Nicolas Sarkozy som framhärdar och har sagt att skatten åtminstone kommer att införas i Frankrike. En sådan nationell transaktionsskatt blir i praktiken utan verkan, men det gör Sarkozy inget. Detta är nämligen fransk inrikespolitik där presidenten styr bort fokus från sina egna tillkortakommanden. Ansvaret för landets ekonomiska problem frikopplas från den egna oförmågan att genomföra reformer och hålla statsfinanserna under kontroll. Skulden läggs i stället på anonyma börsklippare i USA och Storbritannien som får symbolisera rövarkapitalismen, i en kontrast till Frankrikes förment socialt ansvarsfulla och reglerade ekonomi.
Men Tobinskattens anhängare finns i många länder, även i Sverige. Socialdemokraternas inställning är luddig. Partiledningen ger inget klart bifall men socialdemokratiska ledamöter i Europaparlamentet liksom den ekonomisk-politiska talespersonen Tommy Waidelich har uttalat sig positivt om skatten.
De bör tänka om. Det finns viktiga frågor på området som behöver politikernas fulla uppmärksamhet, som utformning av EU:s budgetpakt och uppstramade regler för kapitaltäckning vid bankernas utlåning. Tobinskatten är däremot ett stickspår som vi inte behöver.