Man ska aldrig säga aldrig och uppfinningsrikedomen på området är stor. Nu är dock bilden denna: De fixa idéerna som ska "minska asyltrycket mot Sverige" är på väg att ta slut.
För ju längre ut på det sluttande planet politikerna rör sig, desto mindre stadiga på fötterna är de. I måndags hade Elisabeth Svantesson (M) uppenbara svårigheter när hon i Studio Ett pressades om partiets senaste förslag, att inte släppa in asylsökande som kommer från ett EU-land. Efter upprepade frågor om huruvida Moderaterna vill att Sverige bryter mot asylreglerna svarade Svantesson: "Lite så".
Ebba Busch Thor (KD) var lika vinglig på onsdagen när hon skulle förklara partiets förslag på så kallade transitzoner nära de stora gränsövergångarna till Sverige. Dessa ska, enligt KD, vara platser där obefogade asylansökningar snabbt sorteras ut.
Det motivet är svårt att förstå. En snabbare asylhantering, som partiet talar om, kräver inte att man stänger in människor i flyktingläger.
Mottagningscenter vid EU:s yttre gräns, som nu diskuteras, är något helt annat. Där är tanken att asylsökande snabbt ska registreras och omfördelas inom EU varefter deras ansökan prövas. Men eftersom ett permanent system för omfördelning saknas i unionen kan dessa mottagningscentra inte komma till stånd.
Till de nya, egendomliga partiförslagen kan läggas Moderaternas idé att i ökad utsträckning använda medicinska åldersbedömningar för ensamkommande, metoder som av Socialstyrelsen och andra sakkunniga dömts ut som högst osäkra.
I debatten om invandring och asyl har Kristdemokraterna och Moderaterna allt mer förflyttat sig till en ytterposition, bort från det seriösa och politiskt genomförbara. På kort sikt bör frågan därför resas om M och KD bör vara en del av en ny migrationspolitisk överenskommelse. När allt kommer omkring finns det gränser för kompromisser med reaktionär populism.
Den mer långsiktiga konsekvensen kan bli en växande klyfta mellan de tidigare allianspartierna. Fredrik Reinfeldt placerade Moderaterna i den politiska mittfåran även i invandringsfrågorna, vilket var en förutsättning för Alliansen. Hans regerings uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken var inte alls så radikal som högerfolk vill få den till nu. Men den uttryckte en viljeinriktning, där invandring sågs som en frihetsfråga. Reinfeldts sommartal om att öppna hjärtan för flyktingar gjorde klart att regeringen skulle hålla fast vid en liberal linje i frågan även när det blåste.
Dagens moderater tycks närmast skämmas för allt detta, samtidigt som Centern med kraft argumenterar för den invandringspolitik som Alliansen gick till val på.
De ideologiska skillnaderna mellan de så kallade borgerliga partierna har alltså blivit tydligare. Och det gäller inte bara invandringsfrågorna. I en debattartikel i tisdagens Expressen levererade Folkpartiets partisekreterare, Maria Arnholm, det hårdaste FP-angreppet på svensk konservatism och särskilt KD på många år.
Orsaken är Folkpartiets beslut att stödja införandet av en tredje pappamånad i föräldraförsäkringen. Men Arnholms grepp är bredare. Med historisk tillbakablick formulerar hon en liberalism som befriar individen från kvävande normer.
I veckan röstade också FP och C tillsammans med S, MP och V i socialförsäkringsutskottet för att avskaffa kvinnofällan vårdnadsbidraget. M, KD och SD var emot.
Dessa mönster kan förstärkas framöver. Kristdemokraterna blir tydligare i sin konservatism, liksom Moderaterna som allt mer betonar kollektivet på bekostnad av individen. Det kan öppna för en progressiv allians mellan S, MP, FP och C som kan leda hela vägen till regeringskoalition. Det vore inte fel.