De fumlar, byter snabbt åsikt och sviker löften. De leder inte.
Där är i all enkelhet orsakerna till Socialdemokraternas opinionssiffror som har sjunkit till juholtska nivåer och under.
Det hela grundlades i valrörelsen. "Något håller på att gå sönder" sa Stefan Löfven om ett land vars befolkning under alliansregeringen i sin helhet hade blivit rikare, friskare, tryggare, mer arbetande.
Socialdemokraterna kritiserade hårt de åtta årens skattesänkningar men accepterade 80 procent av dem. Partiet gjorde arbetslösheten till ett huvudnummer, trots att Sveriges sysselsättningsgrad var den högsta i EU, och satte upp ett manipulerbart men likväl orealistiskt mål om EU:s lägsta arbetslöshetstal 2020.
S lovade att inte höja några skatter för breda grupper samtidigt som de gjorde utfästelser om höjda ersättningar till arbetslösa och sjukskrivna, sänkta skatter för pensionärerna och därutöver kostsamma sysselsättningsprogram. Ekvationen gick inte ihop. Den S-ledda regeringen tvingades omedelbart svika löftet att inte sänka rot-avdraget och att inte höja bensinskatten.
Till det kommer en regeringskris, hot om nyval och ett första regeringsår där regeringen har fått styra i huvudsak med oppositionens budget. Inom det lilla egna budgetutrymme som finansminister Magdalena Andersson (S) hade skaffat sig, vårändringsbudgeten, lyckades regeringen floppa. Prestigeprojektet traineejobben gav bara en bråkdel av de arbetstillfällen som planerades.
Och så var det den tvära vändningen i flyktingpolitiken. I september stod Stefan Löfven på demonstrationen på Medborgarplatsen i Stockholm och sa att hans Europa inte bygger murar. I november senare föreslog han en skärpning av politiken som gör Sveriges asylregler till de mest restriktiva i EU.
Under stor brådska, med åsidosättande av sedvanlig remissprocedur och mot Lagrådets rekommendation, infördes så id-kravet. Regeringen började tala i klartext att målet är att minska antalet asylsökande i Sverige. Muren skulle alltså visst byggas och vara så hög som internationell rätt tillåter.
Under hela denna process har Moderaterna drivit regeringen framför sig.
De statsråd som har fått försvara det snabba åsiktsbytet tillhör Socialdemokraterna. Men det parti som är svårast stukat är Miljöpartiet. För MP handlar det om ett svårartat svek i en av dess hjärtefrågor. Det får konsekvenser även på andra politikområden. Politiker som ständigt måste bära med sig en skämskudde kan inte agera med kraft någonstans.
Men det är fler än S- och MP-sympatisörer som bör vara bekymrade. Problemet är hela Sveriges, vars styre nu är svagare än på mycket länge.
Än så länge tyder inget på en uppryckning. Regeringen har ingen tydlig idé för politiken, hittar inte formeln för att bygga majoritetsallianser medan det stora oppositionspartiet driver bort mot reaktionär populism och försvårar därigenom samarbete över blockgränsen.