Gårdagens nya siffror över trafikolyckor med påkört vilt påminner om en av orsakerna. Trots en mer eller mindre tillfällig minskning av viltolyckorna på landsvägarna fortsätter vildsvinens andel av olyckorna att öka.
Det mesta pekar på att den utvecklingen fortsätter och att den lilla minskningen av vildsvinsolyckorna första halvåret 2011 är ett tillfälligt hack i kurvan. Det är ett växande nationellt trafiksäkerhetsproblem, och kan inte längre avfärdas som en lokal riskfaktor i trakterna kring Båven eller Mörkö. Älgarna är ännu en större risk för allvarliga bilolyckor med personskador. Men ett vildsvin kan vara tungt nog för att vålla mycket farliga olyckor.
Det är visserligen med svinen som med vargen. De fanns i faunan på Skandinaviska halvön långt innan jaktgevär och bilar var uppfunna. Så goda naturvårdsskäl talar för att vildsvinet i likhet med vargen bör skyddas mot en ny utrotning.
Men samtidigt vållar vildsvinen mångdubbelt mer problem på landsbygden än de fåtaliga men hett omdebatterade vargarna. Dessutom är vildsvinen som trafikfara en verklig risk för mänskliga dödsoffer. Medan älgar kan förstöra tallplanteringar och komma i konflikt med skogsbruket är vildsvinen ofta ett plågoris som skadegörare i sädesfält, vallar och potatisland. Samtidigt ger vildsvinet liksom älgen mat på bordet.
Det är där knuten sitter. Vildsvinen förökar sig snabbt, de är försiktiga och svåra att jaga, men också spännande som jaktbart vilt. Jakttrycket är på många håll för svagt, samtidigt frestas många att med utfordring få fler svin att jaga en annan gång.
Följden blir bland annat fler trafikolyckor. Hade det gått att reglera stammen med ett politiskt beslut hade deras frammarsch stoppas för länge sedan. Det som hjälper är bara mer jakt och mindre utfordring.