Socialdemokraterna förlorade valet. En borgerlig regering tillträdde. Stora skattesänkningar genomfördes. Nästan alla accepterades av Socialdemokraterna, med viss fördröjning.
Fyra år senare kunde inte Mona Sahlin upprepa Perssons budskap med samma övertygelse, även om några försök gjordes i en allmänt ofokuserad valkampanj. Även då blev det valförlust. En ny borgerlig regering tillträdde. Skatterna fortsatte sänkas, om än inte i samma höga takt som tidigare.
Och nu halvvägs in i mandatperioden är den politiska scenförändringen total. Inom socialdemokratin är det bara på vänsterkanten bortom partimakten hos personer som redaktörerna Göran Greider och Daniel Suhonen som stora skattehöjningar ses som ett attraktivt politiskt budskap.
Partiledningen ser den vägen som stängd. Gårdagens besked från tidigare statsrådet Leif Pagrotsky (S) bekräftar det. I drygt ett år har han utrett skatterna för partiets räkning. Det är till honom Håkan Juholt och Stefan Löfven har hänvisat när de fått frågor om återstående oklarheter kring Socialdemokraternas skattepolitik.
Jobbskatteavdraget blir kvar, likaså rut-avdraget. Fastighetsskatten ska inte röras och förmögenhetsskatten ska inte återinföras, berättar Pagrotsky i Dagens Nyheter. Utjämning ska ske med skattesänkningar för arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer.
Högskatteidéerna är inte helt borta i Pagrotskys skattepolitik. Jobbskatteavdraget ska trappas av på löner från 50000 kronor i månaden. Men det är undantag i sammanhanget.
Paradigmskifte är ett missbrukat ord, men det passar bra här. Skattedebattens villkor har förändrats i grunden. Höga skatter vinner inte val. I stället finns ett politiskt tryck som pressar skatten neråt. Det är en terräng där Socialdemokraterna, till skillnad mot tidigare, saknar ett naturligt övertag.
Politik handlar inte bara om skatter. Men skatter är en central del i den ekonomiska politiken och var viktig i den gamla socialdemokratiska presentationen av den politiska huvudkonflikten.
Nu tvingas partiet överge de gamla problemformuleringarna, fiendebilderna och politiska verktygen. Men man har inte riktigt hittat de nya. Dessutom måste Socialdemokraternas politik nu formuleras efter lång tid i opposition, där man under ett antal år har reagerat i stället för att sätta agendan.
Det har funnits lättare partiledarjobb än Stefan Löfvens.