Det de fick var det som de kunde räkna med. Löfven som statsminister. Dessutom fick de Romson (MP) som vice. Det var inte långt från att de dessutom gjorde Sjöstedt (V) till minister.
Som resultat av oresonlig missnöjespolitik är det helt följdriktigt. För väljare som själva sett sig som borgerliga, moderata och konservativa är det ett präktigt skott i foten. Men det är så det går. Där ytterkantspartier till höger växer sig starkare brukar de ge socialister förtur till regeringsmakten. Om ytterhögern inte lyckas ställa till något ännu värre. En aning eftertanke borde ha sagt att resultatet skulle bli Löfven, Romson och kanske också Sjöstedt.
Det sämre slaget av socialistisk vänsterpolitik har nämligen väldigt mycket gemensamt med missnöjespolitik från höger. Tillsammans blockerar de en borgerlig politik av det slag där arbete och företag skapar värden så att det blir mer att fördela. Det kollektivistiska, där fördelandet – och gruppantagonism mot andra – får ta över blir mycket likartat från vänster och från höger. Med sådan riksdagsmajoritet, med ett socialistiskt block som största gruppering, är en regering som alliansens rökt. Den är såld om den försöker föra sin egen politik och inte viker sig för den förenade populismen.
Dock är det inte så lätt för Löfven heller. Det finns negativa majoriteter, men ingen positiv – så länge inte de vettigare krafterna i socialdemokrati och liberalism och konservatism pratar ihop sig en del.
Men oavsett hur flitigt SD-ledningen nu taktiserar för att inte stöta sig så uppenbart med en del tidigare M-väljare så ändrar den inte maktens grundläggande realitet. Ytterhögern har en grundhållning till politik som är mycket förenlig med det slags sämre socialism som motverkar välståndsbildande krafter, lägger tyngder på arbete, motverkar företagande – men livligt delar ut bidrag och förmåner på andras bekostnad.
Även om regeringen Löfven skulle gå på någon pump så har en alliansregering nu ingen möjlighet att regera annat om den sviker det den står för.
Av Danmark finns en del att lära. Det gjorde allianspartierna, inte minst Fredrik Reinfeldt själv. Danska borgerliga partier hade anpassat sig efter att ytterhöger och socialister förenat sig om att blockera en liberal ekonomisk och social politik. Man gjorde en dubbel anpassning, genom att hacka en del på invandrare och samtidigt låta bli en rad nödvändiga besparingar och reformer. Det lyckades så till vida att Anders Fogh Rasmussen var statsminister i flera år medan socialdemokratin saknade ministrar. Men det blev en svår politisk stagnation där det som borde gjorts åt ekonomin blev ogjort. Fogh Rasmussen efterlämnade en misskött regeringsmakt när han smet till utländska uppdrag.
Inför valet 2014 gav SD stöd till vänstern i en lång rad av dess främsta angreppslinjer på regeringen Reinfeldt. Vänsterkritiken mot alliansen var intensiv medan SD lämnades ganska mycket ifred – och dessutom gynnades av den ihållande missnöjespropagandan från vänster. Att Löfven blev statsminister, och fick en svårhanterad sits, blev den naturliga följden.
De som ställde till med detta bör nu inte spela förvånade och försöka skylla på andra. Detta gäller inte minst de många särintresseorganisationer, förment borgerliga och förment socialistiska, som ägnade åtta år åt att piska upp det slags missnöjesklimat där sådana som SD kan ha en del att vinna.