Svensk ekonomi växer igen. BNP stiger med runt tre procent de närmaste tre åren. När det sker ökar skatteintäkterna. Kostnaderna för statens krisåtgärder minskar.
Läget på svensk arbetsmarknad är betydligt bättre än vad det ofta låter i debatten. Sveriges sysselsättning är den högsta i EU, bortsett från Nederländerna som dock har en så hög andel deltider att landets förstaplacering är missvisande.
Men Sverige har ändå ett arbetslöshetsproblem. För samtidigt som efterfrågan på arbetskraft är stor finns en betydande grupp arbetslösa som inte kan ta de jobben. Det handlar till stor del om personer som antingen saknar gymnasieexamen, har varit sjukskrivna lång tid eller av något annat skäl saknar de färdigheter som söks.
De svenska offentliga finanserna är goda. Under krisåren rådde budgetunderskott, som sig bör då staten stimulerar ekonomin. Men statsskuldens andel av BNP är bara drygt 40 procent. Även det tillhör EU:s lägsta och kan jämföras med 75 procent under den förra stora krisperioden på 1990-talet. Med det sagt måste budgetminus vändas till plus så att skulden hålls på fortsatt låg nivå och räntekostnaderna på sikt inte skenar iväg.
Mot bakgrund av allt detta är den allmänna inriktningen på regeringens ekonomiska politik rätt. I går presenterades vårpropositionen som kan kokas ner till två huvudpunkter: 1. En växande ekonomi minskar behovet av stimulanspolitik men gör det möjligt och nödvändigt att gå från budgetunderskott till överskott. 2. Förstärkning av utbildningspolitiken är den viktigaste åtgärden för ökad sysselsättning.
Därmed är det logiskt att, som regeringen gör nu, höja icke skadliga skatter, som de på alkohol och tobak, samt göra satsningar på skola och lärarutbildning.
Men greppen kunde ha varit större. Omläggningen av skatte- och utgiftspolitiken borde ha varit mer omfattande. De sänkta sociala avgifterna för unga är mycket dyra och inte alls träffsäkra, vilket bland annat Finanspolitiska rådet har påpekat vid flera tillfällen. Den sänkta restaurangmomsen skapar få nya jobb och ger en mycket liten varaktig ökning av sysselsättningen, konstaterar Konjunkturinstitutet. Och i den mest optimistiska uppskattningen innebär det en kostnad på 1,5 miljoner skattekronor per jobb.
Högre a-kassa, en som ger verkligt skydd vid arbetslöshet, skulle vara bra fördelnings- och konjunkturpolitik. Personer i yrken med relativt hög risk för arbetslöshet kan upprätthålla god levnadsstandard och hög konsumtionsnivå när de blir utan jobb. Men det skulle även förbättra rörligheten på arbetsmarknaden. Människor som vantrivs på sina arbeten skulle i större utsträckning våga säga upp sig och söka nya utmaningar.
Tyvärr framställer regeringen, mot bättre vetande, ett återställande av de sociala avgifterna och restaurangmomsen som ett dråpslag mot sysselsättningen. Så låses åtminstone 20 miljarder som hade gjort större nytta någon annanstans. I fråga om a-kassan drar allianspartierna åt olika håll med resultatet att ersättningsnivån förblir låg till nackdel för tryggheten, jämlikheten och arbetsmarknadens funktionssätt.