Ett litet tag kan socialdemokrater glädja sig åt att partivännerna i Frankrike kommit igen. Snart lär dessa segerleenden stelna i bekymrade miner och rynkade pannor, inte minst hos ledartriumviratet Stefan Löfven, Mikael Damberg och Magdalena Andersson.
Frågor som är särskilt svåra att hantera i deras eget parti kan väntas flyta upp till ytan, som en följd av det som nu väntar i Frankrike.
Det har en tid varit ont om socialdemokratiska regeringschefer i Europa, även om några är statsministrar i koalitioner med liberaler som i Danmark, konservativa som i Belgien och Österrike eller bondeförbundare som i Norge.
Men sådant som socialisternas valsegrar i Frankrike har inte inträffat på några år. François Hollande kan nu tillsätta en ren enpartiregering med säker majoritet. Socialistisk politik får då utan stötdämpare möta budgetkrisernas och finanskrisernas verklighet. Då infinner sig en del inte så små frågor, som åtskilliga svenska socialister har förbittrat delade meningar om:
Frankrike har inte haft överskott i statsfinanserna på årtionden, inte ens i utpräglade högkonjunkturer.
Frankrike har på senare år förlorat i konkurrenskraft, förhållandet mellan löneläge och produktivitet har utvecklats så att landet dragit på sig ett sämre läge gentemot Tyskland.
Frankrike har förhållandevis stor statsskuld men lägre pensionsålder än andra. Ett försök att flytta upp pensionsåldern, till måttliga 62, har just delvis rivits upp av den nya presidenten.
Frankrikes linje är att andra länder på euro- eller EU-nivå ska ta över kostnader och skulder från dem som har stor skuldbörda efter mångåriga underskott. Även Frankrike ska då sänka sina räntekostnader mot att delvis ta lån från andra EU-länder i stället för på öppna marknaden.
Vilka socialdemokrater är beredda att godta att det där ska föreställa socialistisk politik? Ska länder som dragit på sig stora skulder kunna lyfta över bördor på andra, och samtidigt fortsätta att ge sina statsanställda fördelar som andra anställda inte har, ha lägre pensionsålder, undvika känsliga reformer på arbetsmarknaden, hålla fast vid skatteregler som motverkar arbete – kort sagt fortsätta rätt mycket som förut?
Det kan ju bli livliga diskussioner om detta på EU:s toppmöte i slutet av juni.
Men även i Sverige finns ju olika slags socialdemokratisk ekonomisk politik. Den ena sorten förknippas med Göran Perssons finansministertid och med samverkan åt liberalt håll om skatte- och pensionsreformer.
Med den linjen blir det sakligt sett naturligt att närma sig alliansregeringen och bygga vidare på svensk reformpolitik från de senaste dryga 20 åren.
Men för anhängare av den andra sortens socialdemokratiska – och vänsterpartistiska – politik är precis detta det stora felet.
Budgetsaneringen, övergången till låga löneökningar och låg inflation, skattereformer och ibland även pensionsreform har man gnällt över. Just de saker hos Hollandes franska socialister som allra mest oroar den ena sortens socialdemokrater är det som får den andra sorten att se Hollande som en hoppingivande anförare för kursomläggning åt vänster.
Inget annat kan som detta väcka liv i socialdemokraternas inre spänningar.
Samtidigt behövs just där en utvädring. Med ny ledning har det största oppositionspartiet bytt tonfall.
Men har deras nya ledartrio egentligen stöd nog för att bryta med den linje som gällde under epoken Sahlin-Juholt?
Svar kan inte dröja till efter att riksdagsval redan hållits.