Detta är ju i och för sig inget Stefan Löfven är ensam om i den politiska historien. Men för en ordförande i riksdagens största oppositionsparti är det inte en styrka att vara så bunden till en taktikuppläggning, och så sällan själv lägga ut kursen och övertyga andra i sitt parti om vad de behöver ändra på.
På ett sätt var det ju inget överraskande i det "besked" som radions Ekoredaktion förmedlade från Stefan Löfven i lördags morse. Vad S-ledningen nu än kunde väntas säga om förstelärartjänsterna, som Jan Björklund genomdrivit med stöd av riksdagens budgetmakt, så kunde det ju inte vara att dessa borde avskaffas efter valet. Frenetiskt försöker S-ledningen undvika ståndpunkter som kan vålla bekymmer inför valrörelsen. Rätt många regeringsförslag blir därför godkända i efterhand, åtminstone för ett år till.
Det mest kända exemplet är ju de olika etapperna i jobbskatteavdraget. Alla steg har kritiserats hårt från S-håll vid riksdagsbeslutet, men sedan blivit rätt för S i efterhand. Den nuvarande socialdemokratiska listan på olika belopp för att anställa fler i kommunala jobb, i och utanför skolan, motsvaras på inkomstsidan till rätt stor del av höstens ökning av jobbskatteavdraget, som S röstade nej till under hösten, men säger sig inte vilja ta bort efter valet. Detta gäller inte minst de belopp som S upprepar och upprepar som tänkta tillskott till skolan. De såg mer finansierade ut i oktober. Till nästa och nästnästa år redovisas bara utgiften. Men inte längre inkomsten. Taktiken har styrt. I sak hänger det inte ihop.
Förstelärartjänsterna är på liknande sätt omöjliga för S att vilja ta bort. De såg det också som omöjligt att rösta nej till dem i riksdagen, vilket de däremot gjorde med den stora merparten av skolreformerna om lärarutbildning, läroplaner och mycket annat 2009-10. Däremot kan man vara väldigt säker på att Socialdemokraterna aldrig hade klarat – eller ens kommit på – att göra samma sak på eget initiativ
En S-regering hade med säkerhet stått förlamad inför problemet. Riksdagsbeslutet var mycket ovanligt, inte bara genom att göra avtalsrörelsen irrelevant inom en del av kommunal sektor. Det gick också ut på att riva upp en etablerad, alltför tillplattad lönestruktur, som håller många duktiga studenter borta från lärarutbildningarna. Detta krafttag gick på tvärs mot hela det fackligt-politiska och kommuncentrerade tänkesätt som dominerar hos S. Men att inför valet säga att det ska rivas upp är ändå omöjligt för dem.
Hur mycket av de större skolreformerna som S egentligen skulle låta vara kvar, ifall de bara behövde ta hänsyn till sådana som V, SD och MP, är oklart. Vad som döljs i talet om en kommission för att börja pröva skolans läge på nytt är ganska dunkelt. I en sådan kommission kan det läger inom den akademiska pedagogiken som låg bakom skolans försämring vädra en möjlighet – nämligen att få ta tillbaka initiativet och att, när valet väl är över, urholka de senaste årens reformer, innan dessa hinner göra verkan på allvar.