Mer än 20 års agitation mot svenska regeringar har följt linjen att det skadliga för välfärden skulle vara arbetsvänliga skatter, bättre företagsklimat, industrin som löneledande, ekonomiskt stabila socialförsäkringar och ordnade statsfinanser.
Det där är inte lite fel, det är grundfalskt. Just de här dryga 20 årens reformpolitik, skattereformer, pensionsreform, konkurrens, avregleringar och annat, är det som skyddat Sverige från en spiral ner i det läge där en rad länder i södra och mellersta Europa nu är.
Det har inte alls varit för mycket liberalism i ekonomi och välfärdspolitik. Däremot hade det gått ännu bättre, och funnits mindre kvar av olösta problem, om en del politik varit tydligare liberal, framför allt mer inriktad på att främja arbete och företagande.
Det hade dessutom varit ett bättre läge nu ifall även utbildningspolitiken lagts om i liberal riktning i början av 90-talet. Men där gjordes då i stället en serie felsteg. De skadade skola, lärarutbildning och universitet. Kursen lades om först med besluten 2008-10. Resultaten kan inte ses än på några år.
Det är inte heller så enkelt som att borgerlig politik ger bättre välfärd och att socialistisk politik leder till tillbakagång och underminerad välfärd. Kriserna på kontinenten har uppstått genom en mix av sämre socialistisk och sämre kristdemokratisk eller socialkonservativ politik.
Alliansregeringen har ändrat på en hel del, men huvudlinjen är inte systemskifte utan att fortsätta den reformpolitik som inleddes för cirka 25 år sedan. Avsteget framför andra är gynnandet av skuldsättning för hus. I spåren av detta har en del andra skattereformer dessvärre blockerats och undantagsfloran tillåtits växa.
Alliansregeringen har dock förkastat, eller i vart fall undvikit, många av det slags högerborgerliga politiska ståndpunkter som verkligen förvärrar sociala klyftor och orättvisor.
M:s ledning har valt FP:s och KD:s sida i alkoholpolitiken. Sprithögern har ett reservat hos C och ett annat i M-gruppen i EU-parlamentet, men har inte fått som den ville. Skatteflykts- och kryphålshögern har varit i utdragen konflikt med finansministern, som med rätta bekämpat deras räntesnurror och stämplat dess ledande företrädare som ett kortsynt särintresse.
Den ekonomiska politik som gjort att Sverige klarat sig bättre än andra efter den stora krisen 2008 kan hotas från inte bara ett håll utan från flera. Populistisk missnöjespolitik som lovar rättvisa men leder till motsatsen kan vara både höger och vänster. Den kan lätt skapa ett nejblock av ytterhöger och socialistvänster, som båda kan sätta spärr för sådant som stimulerar arbete och företagande.
I kraven från vänster på regeringsskifte finns en tvetydighet. Tonläge och rop om växande orättvisor pekar fram mot att tillfredsställa de organisationer som sammantaget skulle vilja ha omfattande upprivning av reformpolitiken, även sådana delar som är från Göran Perssons eller Ingvar Carlssons tid. Fast det skulle vara vägen till att skada arbetsmarknad och välfärd, och till ett nytt farligt glapp mellan utgifter och skatteintäkter.
De hos S, och även hos MP, som faktiskt inser den faran tiger nu när de borde tala.
En socialdemokratiskt ledd regering kan skydda välfärd och löntagarintressen, men endast om den behåller det mesta i fyrpartiregeringens politik, och särskilt söker samverkan för att slå vakt om allianspolitikens tydligast liberala delar.