Riksdagsval är inte som EU-val. De får parlamentariska följder, om lagar, skatter och regeringsunderlag. Att det behöver förhandlas efter ett val är inte ett hållbart skäl att nu undvika viktiga ämnen som inte kan undvikas efter valet.
Väljarna kan med goda skäl efterlysa besked. Den väljare som inte vill nöja sig med att bli överraskad efteråt behöver dessutom nu ställa sig själv inför sådana vägval politiken inte kommer undan. Här kan både EU-valet och SCB:s senaste fråga om partisympatier skaka om. Väljarna kan och bör få se frågan om regeringspolitikens innehåll framtagen i ljuset.
SCB frågade innan EU-valet. Då fångades väl knappast det som hände i slutskedet. EU-val är å andra sidan inte om riksdag och regeringsfråga De båda utfallen går i vart fall dåligt ihop. Mycket i dem blir nog inaktuellt innan september.
Men i båda är ett par saker tydliga: Moderaterna är på väg bakåt. Och för sammansättning och inriktning av en ministär Löfven finns inte en enda utan flera, olikartade och kontroversiella, möjligheter.
Alliansen är död som regeringsalternativ de närmaste åren – ifall det inte sker en betydande ändring av opinionen efter att väljare har tagit till sig hur alternativet verkligen kan kännas. Riktigt omöjligt är detta inte. Men det är inte dit det pekar.
Klart är i alla fall att varje läge där röd och grön vänster och SD har flertal ihop betyder en populistisk majoritet som kan stoppa mycket av det en allianspolitik skulle behöva gå vidare med. SD och yttre vänstern står båda för en antiliberal dagordning, i ekonomiska och andra frågor.
Regeringsskifte kan dock vara flera olika saker. De tre viktigaste är:
1. S-ledd regering som inte helt, men i väsentliga delar, söker samarbete och får stöd på borgerligt håll.
2. En minoritets- eller majoritetskoalition till vänster som domineras av Socialdemokraterna.
3. En vänsterregering där ett, två eller tre andra partier är så stora att S inte dominerar, eller rentav är i minoritet inom regeringen.
Att det är så frågorna nu kommer att ställas beror inte bara på att det är motigt att regera i kristider – eller på att regeringen haft mothåll bland särintressen och Stockholmsredaktioner. Alliansen har delvis även sig själv att skylla. Inte minst hos M har mycket kolsyra gått ur.
Fastän man gör en hel del bra saker är annat misskött. Ett belysande exempel på det är hindren för bostadsbyggandet. Där har det dröjt länge innan en del förslag lagts fram – medan andra, som att försvåra okynnesöverklaganden, inte ens kommit ur utredningskvarnen.
Men en ny valperiod väntar. Den blir ingen lätt resa för dem som ska regera. Där måste de verkliga frågorna, de ofrånkomliga målkonflikterna, de riktiga knäckämnena, fram. Inte i november utan nu. Vilka skatter på arbete höjer de när utgifterna ökar på ett sätt de inte har täckning för? Vilka delar av regeringsunderlaget klarar att fullfölja det som en bred majoritet i försvarsberedningen enades om? Ska de eller ska de inte stänga av reaktorer, och hur undviker de att basindustrin och jobben i så fall får ta stryk? Vilka av skolreformerna river de upp? Och mycket annat.
Alla de huvudsakliga regeringsalternativen behöver prövas på det sättet. Det duger inte att smita undan detta med ekonomiska "alternativ" där mycket som förespeglas saknar ekonomisk täckning.