Haken är bara att det inte är ett tak utan flera. En mindre grupp med stora vårdbehov och ofta sämre privatekonomi får i praktiken betala mer än alla andra för sin sjukvård och omsorg.
Sörmlands landshövding Bo Könberg vill, i den utredning han nu är klar med, samordna högkostnadsskydden. Det bör verkligen göras, inte minst en del funktionshindrade har ju i dag ett påtagligt sämre högkostnadsskydd än den stora majoriteten i samhället. Men det tar tid att genomföra.
Bo Könberg lyfter också en långt större fråga. När de äldre blir fler stiger vårdkostnaderna. Det offentliga Sverige har inte förberett sig på detta. Några pengar har inte satts av i förväg. Det finns inga budgetreserver och inga försäkringsfonder. Så hur hård blir påfrestningen när antalet äldre ökar i förhållande till folk i yrkesaktiv ålder? Hur allvarligt det blir kan vara ganska osäkert. Förebyggande vård och livsstil kan till exempel ge fler friska år.
Men det viktiga är viljan att verkligen räkna och våga se resultaten, som att skatteintäkterna inte räcker till för att täcka kostnaderna.
En tysk tankesmedja har låtit några ekonomer räkna på vilka oredovisade skuldbördor – utöver den vanliga statsskulden – som tolv västeuropeiska EU-länders offentliga sektor har. Det blev ett ruggigt resultat.
Nästan alla har dolda offentliga skuldbördor som är större, eller långt större än statsskulderna. Bland det som spökar finns ofonderade avtals- och andra tjänstepensioner för offentliganställda – alltså motsvarigheter till Sveriges tidigare kommunalpensionssystem, som i dag hänger på landsting och kommuner som en smärre kvarnsten.
En rad länder har underfinansierade pensions- och socialförsäkringssystem, och vårdåtaganden där kostnaderna kommer att skjuta i höjden med åldrande befolkning.
Sverige finns inte med i den undersökningen. Vi har ett självreglerande allmänt pensionssystem. Därför hör vi med stor sannolikhet inte till dem som är riktigt illa ute. Men det här är inget bra ämne för gissningar och önsketänkande. Klarheten om det verkliga läget måste förbättras.
Sverige har ett överskottsmål för att hindra att ständiga underskott undergräver välfärden. I EU finns underskottstak. Men i båda fallen räknas främst de öppet redovisade underskotten.
Det är otillräckligt, vi behöver se mer av den samlade bilden. Det är en fråga av det slaget Bo Könberg tar upp.
Vi måste få en långsiktig framtidsbudgetering som visar om stats-, kommun-, vård- och trygghetssystemen är hållbart finansierade, sedda som helhet.
Men vad tar vi oss till om det inte går ihop? Då måste vi arbeta mer och se till att ekonomin växer och med den skattebasen. Eller avsätta skattepengar under goda år för kommande svårare år. Eller ändra i trygghetssystemen så att de blir självförstärkande, ger friskare medborgare och gör det mer lönsamt att arbeta.
Att det bara handlar om att skära ned är en vanföreställning. Det finns andra vägar. Men först gäller det att våga se om plus och minus går ihop.